Confessions of a weird mind
Det går snabbt utför nu. Världens undergång är så nära att jag kan känna den. Nära nog för att jag ska odla skägg, måla en snygg skylt och vandra ut bland folket och varna för händelsen. Jag har påbörjat den här bloggen och det är något jag aldrig trodde skulle bli av. Att blogga är något som jag såg andra människor göra och aktiviteten lockade inte mig. Kanske beror det på att jag sällan tycker att andra bloggar är intressanta att läsa. Jag är inte ens säker att jag skulle vilja följa min egen blogg. Bloggosfären, som den också kallas för med äckligt trendiga ord, är full av ytliga människor som modebloggare vars två kvarvarande hjärnceller är dedikerade till nästa inköp av skor eller någon dyr handväska. Andra ägnar sig åt att i sann Schulman-stil använda det personliga utrymmen på nätet för att håna andra och gotta sig åt reaktionen. Kommer jag att vara så annorlunda? Blir min blogg något mer än en ytlig soppa som bara tar plats i onödan? Time will tell.
En annan faktor som ofta nämns är att bloggare blir stressade och mår dåligt. På den punkten känner jag absolut ingen oro. Till skillnad från vad många säger är stress något naturligt. Det är inget fenomen som uppfunnits av människan. Gå ut i naturen och titta på djuren. Har du någonsin sett en ekorre eller kanin som ser lugn ut? Visst det finns undantag som koalabjörnar, men de är ju verkligen sönderknarkade. Stress är något som driver mig. Jag är oftast en sistaminuten-människa. I början av ett projekt planerar jag allt in i minsta detalj och betar av uppgifterna duktigt. Sedan dröjer det endast någon dag innan mitt schema förfaller medan jag ägnar mig åt andra saker. När elfte timmen är slagen vaknar jag ur min dvala och jobbar på i en rasande takt. En av mina tidigare chefer upptäckte detta beteende hos mig och gav mig därför fel datum för mina deadlines. Han satte dem en dag för tidigt för att skapa lite extra utrymme för layout och korrektur.
Nåväl, bloggen är i alla fall skapad och jag känner mig manad att börja med en lite mer sansad presentation riktad till er som inte har följt med mig på min resa. Numera räknas jag som "old fart" i tidningen och jag vet inte när min ungdom försvann, men borta är den med råge. Vuxenpoängen staplas på hög och borta är pojkspolingen som började på Gamer i tonåren. Jag började skriva spelrecensioner i början av 1996. Mitt första spel för testning var Civilization 2 som jag glufsade i mig på bästa amatörsätt. Chefredaktören började nog undra vart jag hade tagit vägen efter att spelet hamnade på mitt skrivbord. Efter alldeles för många dagar av strategiskt tänkande kom jag tillbaka med en helt okritisk och usel recension, men det var i alla fall min början som frilansare. Det kändes skönt att arbeta vid sidan av skolan, men i ärlighetens namn var lönen inte den bästa i början.
Tio månader senare lades grunden för Svenska PC Gamer och jag fick chansen att öka tempot lite. Jag ska ju inte sticka under stol med att jobbet oftast gick före studierna, men jag lyckades ändå hålla båda bollar i luften. Frilansandet har följ mig från gymnasiet till universitetet och sedan vidare till mitt nuvarande heltidsjobb. Det senare är anledningen till varför jag inte har varit den mest aktive skribenten de senaste åren. Jag jobbar som spelprogrammerare under dagtid. Innan någon säger grattis måste jag inflika att det inte är den typen av spel som jag själv skulle vilja spela. Jag är ändå glad för jobbet och får knacka C++ precis som jag alltid hoppades på när jag var fjortis.
Spelandet sköter jag på kvällarna och helgerna. Just nu slits jag mellan min Xbox 360 och PC, men det beror mest på att jag inte har uppgraderat datorn på länge. Konsolen är dock utmärkt när tröttheten får mig att bara vilja kasta mig ner i soffan efter jobbet. När det gäller spel är jag ingen allätare. Jag har mina genrer och de går varma. Mest lockande är klassiska äventyrsspel följt av rollspel och strategi. Turordningsbaserad strategi har en särskild plats i mitt hjärta, men även den snabbare varianten går bra. Actionspel tackar jag inte heller nej till, men den senaste tiden har jag inte haft något vilja att sätta mig med en standard-shooter. Jag är ute efter något matigare, något som kan engagera mig till fullo snarare än att bara känna ruset av att skjuta på vackert texturerade pixlar. Fast som vanligt kommer actionsuget i perioder. Sportspel, flygsimulatorer och japanska rollspel är exempel på genrer som jag gärna inte vill röra mig i som recensent. Mina betyg skulle helt enkelt inte bli rättvisa.
Så, det får räcka till att börja med. Min blogg... eller snarare min Blargh är startad. Rädda det som räddas kan.