Why so serious?
Semestern är slut och här sitter jag på ett riktigt tomt kontor. Kanske missade jag ett möte om ändrade arbetstider eller är jag helt enkelt piggare än de andra. I vilket fall som helst kunde jag ta mig hit utan problem. Att vända tillbaka dygnsrytmen gick av bara farten, men jag kommer att sakna känslan av att bara somna om på morgonen.
I helgen blev det The Dark Knight för hela slanten. Eller i alla fall en del av slanten för några skivor pizza slank ner i samma veva. Trots att jag lyckats höja mina förväntningar inför filmen blev jag inte missnöjd. Uppföljaren till Batman Begins är helt enkelt den bästa filmen baserad på en serietidning hittills. Nog för att den förra filmen var mörk, men The Dark Knight är verkligen en becksvart saga fylld med ångest och djup sorg. Christopher Nolan har äntligen suddat bort de brott mot mänskligheten som Schumacher gjorde sig skyldig till i Batman & Robin. Nu kan vi äntligen bara skratta åt Arnold Schwarzenegger iklädd ett mobilt kylskåp och Uma Thurman som en militant miljömupp. Med en gedigen uppföljare visar Nolan att det inte bara var tur första gången.
Filmälskaren inom mig sörjer dock över Heath Ledger. Han var en fantastisk skådespelare och nu med hans tolkning av The Joker har han gjort det mer eller mindre omöjligt att återse karaktären. Om det blir en tredje film befarar jag att det blir svårt för Nolan. Fast han har ju överraskat förut.