Oh, D(Arn)
När den ärrade journalisten Fredrik Strage insåg att han hade satt ett på tok för högt betyg på Arn, ställde han sig utanför en biograf i Stockholm och delade ut hundralappar till besvikna biobesökare. Oh, Fredrik varför kunde du inte ha varit i Växjö igår? Visserligen har jag mig själv att skylla. Jag tyckte inte om den första filmen, men eftersom folk i min närhet tycktes uppskatta den gick det inte att smita undan. Således satt jag där igen i mörkret och höll tillbaka gäspningar, tänkte glada tankar för att inte bli så irriterad och tittade på klockan.
Jag försökte jag sänka mina förväntningar den här gången, men vad hjälper det när regissören och klipparen förstör vad som kunde ha varit en bra film. Visserligen är de inte ensamma om att sänka skeppet. En olidligt träig Arn gör att sekunderna känns som minuter. Kunde de inte ha hittat en skådespelare som har ett bredare register? Han förmedlar inte en enda känsla och ser mest ut som om han är ohyggligt förstoppad. När han sedan ska leverera sina repliker låter det fjantigt. Särskilt under hans Braveheart-moment då någon tycks ha tagit ett fast tag om hans kronjuveler och vridit om ordentligt. Han är träigare än en fågelholk. Övriga skådespelare sköter sig ganska bra, även om många av dem inte tycks vara engagerade. Den ende som går ur det hela med hedern i behåll är Norges svar på Hamish i Braveheart.
Just klippningen stör mig något ofantligt. Vissa scener är på tok för långa och berättar egentligen ingenting. I andra fall när det behövs emotionell tyngd kommer saxen fram och vips är nästa scen inledd. Även om Guillous serie känns mer eller mindre som pojkböcker finns där en historia som är intressant, en historia som i rätt händer skulle ha kunnat mynna ut i något fantastiskt. Det är inte budgeten det hänger på. Pengarna fanns där. Det saknades helt enkelt talang.