Årets nitlott...

Nu är det klart.
Det som man så länge befarade...

Okej, jag ska ta det ända från början.

I slutet av 2007 arbetar jag bekvämt tillbakalutad vid ett skrivbord på ortens stora företag.
Vid årsskiftet avslutas mitt anställningskontrakt och jag tar så att säga semester.
Med all rätt för 28 dagar senare så rycker jag in i lumpen.
Allt är lugnt fram tills slutet av oktober. Jag är själv mitt uppe i slutövning och förbereder mig för ett liv efter det militära. Jag har under sommarens ledighet arbetat på samma ställe som jag gjorde innan inryck och de sade till mig att jag gärna fick komma tillbaka efter muck.
Men under slutet av oktober börjar de första tendenserna. Företaget jag arbetade på varslar 300 personer.
Precis när jag muckar i november går företaget in i ett anställningsstopp.

Det var ju oturligt men det är sådant som händer när världens ekonomi börjar säcka ihop.
Jag går med raska steg och skriver in mig på Arbetsförmedlingen. Jag tänker, naiv som jag var, att det borde finnas företag som vill ha mig. Jag är trots villig att lära och törstar efter mer kunskap.
Nej, säger den stressade damen på andra sidan skrivbordet, det finns inte mycket arbeten nu. Vad har du sysslat med tidigare?
Jag berättar och visar upp betyg, arbetsintyg och värnpliktsomdöme och allt vad jag hittar som skulle kunna ge mig någon fördel.
Nej, det finns tyvärr inget jobb ute som matchar det jag söker. Däremot så säger hon att hon ska anmäla mig till a-kassan ALFA. Jag ska tydligen vara berättigad till ersättning eftersom jag trots allt har arbetat mer än 6 månader.
De skickar in anmälan och jag går hem med övertygelsen att det här kommer att fixa sig.

Det dröjer exakt tre dagar innan jag får ett brev från ALFA-kassan. De vill att jag ska skicka in papper och kassakort.
Jag gör som de säger och skickar in alla papper den 17/12. Kassakorten lämnas varannan vecka fram tills den 28/1. Då tar de slut.
Och jag har ännu inte hört något från ALFA-kassan.
"Ärendet behandlas" är det enda man får från deras kundtjänst när man ringer så man antar helt enkelt att allt är som det ska vara.
Man följer den arbetssökningsplanering man har fått och jobben blir bara färre och färre och varslen fler och fler.
Jag söker förvisso ingen heltidsanställning då mitt mål redan från början var att plugga senare i höst.
Februari passerar, arbetsförmedlare gnäller på mig för att jag inte söker jobb i hela landet, jag försvarar mig med att jag inte har ekonomi till att flytta hemifrån, jag får ingen som helst inkomst alls och till slut är det mars. Jag har då inte hört ett endaste knyst från någon ALFA-kassa.

En dag i början av mars blir jag kallad till ett möte på Arbetsförmedlingen. Jag uppfyller nu kraven för att gå med i vad de kallar Jobbgarantin. Detta är förstås ingen garanti men de säger att det är en större chans till arbete. Så förra veckan (för nu har vi kommit ifatt) får jag ett brev som säger att jag är kallad till information om Jobbgarantin och som jag går på. Där får jag kallelse till att skriva på avtalen idag.
Då händer det som ingen har räknat med.
Igår, den 17/3, efter precis tre månader får jag ett brev från ALFA-kassan.
Jag har fått avslag. Trots att arbetsförmedlingen anmälde mig och sa att jag var berättigad till ersättning.
Jaha, tänker jag. Sådant är livet. Arbetsförmedlingen ska förstås få sig en känga när jag imorgon (läs idag) ska träffa dem för att gå med i Jobbgarantin.
Jag kommer in i tid och får direkt träffa en arbetsförmedlare.
Det är då inget går som det är tänkt.

Jag får nu inte gå med i jobbgarantin trots att jag är kallad på grund av att jag fick ett avslag från något jag enligt arbetsförmedlingen är berättigad till.

Så vad fan gör man nu?
Jag skulle må bra av att äta något annat än nudlar...

#blogg