Soul Calibur IV - första intryck
Jaha, här har jag suttit och tränat med Soul Calibur IV ända sedan jag fick det för några timmar sedan och så kommer flickvännen och spöar skiten ur mig så fort hon får röra kontrollen. Det gör mig rosenrasande.
Soul Calibur-serien är ett/en av få spel/spelserier som verkligen kryper ner under skinnet på mig, nyps och räcker ut tungan åt mig. I andra spel har jag inga problem med att förlora men här förvandlas varje förlust en personlig förolämpning. Speciellt när jag spelar med übercoole Darth Vader (lite tricky i början, dock ganska lätt att lära sig och ganska badass efter det) och tjejen spelar med... Talim. Fucking Talim! Sugigaste karaktären som någonsin beträtt en lavafylld arena! "I'm not afraid anymore", säger hon till och med innan striden. Maken till mes har jag aldrig varit med om!
Men det är klart att det inte är (helt) orättvist. Buttonmashing har en klar fördel över uttänkt strategi i många fall och det gäller inte bara Soul Calibur IV.
Det är fortfarande skitkul. Det är i ärlighetens namn verkligen inte mycket som är nytt men det lilla som Namco fixat till är till det bättre.
Och Darth är ju fortfarande Darth. My man. Trots förlusten.
Darth doing his shit. Mega-evil shit, that is.
Läs recensionen i augustinumret.
Heh. Hetast var ju det första Soul Calibur till Dreamcast. När man kunde tappa vapnen om man blockade sönder dem och då behövde förlita sig på kast och slag istället. Samt beat ´em up-världens roligaste och största singleplayerkampanj för upplåsning av tonvis coola prylar.
Vincere vel mori.