Vilken varvning...
Varvade just Braid. Eller var det Braid som varvade mig?
Spelet är fram till den sista banan (eller första, beroende på hur man ser det) genialiskt i framförande, spelidé och bandesign. Spola tillbaka tiden-egenskapen är helt otroligt vackert integrerad i spelet och gör så mycket mer med idéen än valfritt Prince of Persia eller Timeshift någonsin gjorde. Många gånger är jag så knäckt av problemen att jag kastar mig på Internet och den officiella hjälpguiden som Jonathan Blow själv satt upp. Sekunder senare är jag tillbaka vid tv:n med ett saligt leende på läpparna.
Über-mega-ultra-fantastiskt bra FFS. Och alla andra käcka adjektiv du kan tänka dig.
Fram till den sista banan, ja. Där kommer något helt annat in i bilden. Spelets handling. Som även den börjar fucka med min hjärna på högst spektakulära sätt. Så sjukt snyggt gjort, så vackert att jag bara vill gråta.
Den pretentiösa framtoningen spelet använt i de små text-rutor man kan läsa innan varje bana får helt plötsligt en annan mening.
Och det som innan bara var årets spel ifråga om speldesign vinner till slut alla delar av mitt hjärta och tvingar bort min inre pessimist fullständigt. Kanske för alltid.
För kan man göra spel som Braid har spelbranschen slutligen nått sitt kulturmässiga mål.
