NEO GEO Pocket Color Test
Sitter och skäms här. Jag har haft en Neo Geo Pocket Color hemma hos mig i säkert ett halvår nu. Lånade den av en kompis som är ett riktigt SNK-freak och tänkte att jag skulle förkovra mig i spelhistoria som aldrig förr. Yeah right. Den blev liggandes - på nattduksbordet av alla ställen - och mitt dåliga samvete har plågat mig i form av hemska skrikande barnprogramsröster i mitt huvud sedan dess. Men efter att ha kommit hem från en uttömmande cykeltur var jag helt plötsligt Mr. Action Man och bara kastade mig över den. Så här kommer mitt test:
Neo Geo Pocket Color
The sexy förpackning! Varför ser de inte alla ut så här?
Historia: SNK släppte sin första bärbara konsol, svartvita Neo Geo Pocket, så sent som 1998. Men bara året efter kom uppdateringen - med hela sexton färger som vapen. I sig inget särskilt imponerande dock, redan den första bärbara konsolen som kunde visa färger, Atari Lynx, hade sexton färger på programmet och det så tidigt som 1989. Neo Geo Pocket Color sålde i runda slängar två miljoner ex, men då är det färglösa originalet inräknat. Faktum är att den sålde väldigt bra första året, men självdog när Game Boy Advance släpptes. Vilket är synd, det finns faktiskt en hel del bra spel till den, och rent tekniskt är den väldigt kapabel.
"Enkel men funktionell" för att citera mig själv. Typ. Men visst är den ganska fin?
Analys: Det som slår en vid första anblick är hur anspråkslös NGPC är. Designmässigt enkel sätter den funktionaliteten i första hand. På baksidan finns det också en liten urgröpning så att man lättare ska kunna hålla i den. Skärmen är stor och A- och B-knapparna stadiga. Men det som sticker ut är givetvis den halvanaloga spaken man styr med. SNK vägrar att släppa sin sticka och sin styrspak. Nobelt. Och tjurskalligt.
Ful men funktionell baksida - och framförallt praktisk som förvaringsrum för bångstyriga fingrar.
Recension: Styrspaken är inte bra. Den låter som en trimmad syrsa när man petar på den. Kommandon som inte är det minsta analoga missuppfattas lätt, åtminstone i Samurai Showdown. Vidare är det direkt fruktansvärt att den stora, fina skärmen inte har någon bakgrundsbelysning. Det är komplett omöjligt att se någonting på skärmen om man inte håller den under en lampa. Men det finns några riktigt balla grejer. Som att man, om man startar konsolen utan något spel i den, får en liten fickkalender istället. Och möjligheten att få höra sitt horoskop. Och ställa alarmklockan. Inte alls dumt faktiskt. Jag testade två spel, ultracoola Samurai Showdown, och gladfnattet Puzzle Bobble. Sistnämnda spelas som vanligt och förstnämnda spelas också som vanligt. Nja, inte riktigt. Det är inte lika visuellt bedårande eller lika snabbt som sin föregångare på Neo Geo. Men splattersamurajstänket funkar förvånansvärt bra här.
Kolla vilka söta knattar! En riktig samuraj-showdown skulle man kunna säga.
Summa summarum: Nä. Kul liten apparat, men är det något jag inte saknar så är det alla gamla bärbara konsoler utan bakgrundsbelysning. De suger alla, unisont. Så även Neo Geo Pocket Color.