Skräckhelgen del 1 - Alone in the Dark
Skräckhelgen inleds officiellt med ett av de intressantaste samt paradoxalt nog sämsta spelen som står att finna till Xbox 360. Alone in the Dark skyndades ut av utvecklarna, trots att det inte ens var färdigt. Ett halvår senare släpptes den betydligt bättre PS3-versionen som fixade många av orättvisorna 360-versionen dras med och slängde några tjog buggar när man ändå passade på. Varför Atari och Eden Games inte brydde sig om att släppa en patch till 360-versionen i samma veva är en bra fråga - antagligen var det ingen som brydde sig.
Jag har spelat spelet på 360, har ingen större kännedom om exakt vad som är fixat till PS3-versionen (förutom den fruktansvärda biljakten som jag skrev om här) så det tänker jag inte heller ta upp. Jag är bara här för att spy galla.
Och salutera lite grann.
Poäng på skräckmätaren (1 - 10): 5 (eller 11, beroende på vilken sorts skräck man är ute efter)
Alone in the Dark är ett mycket, mycket besynnerligt spel. Handlingen är ett gytter av b-filmsklichéer, karaktärerna ett gäng puckon. Det hela utspelar sig i Central Park efter att djävulen löpt amok i New York. Edward Carnby har just undsluppit en tidsbubbla (eller nåt) och landat i vår tid, trots att han egentligen härstammar från 1930-talet. Tillsammans med en ung kvinna försöker han stoppa hin håle från att än en gång beträda Jorden.
Det första som slår en hårt i huvudet (det första av många saker) är den omtalade funktionen att skippa hela episoder i spelet redan från början. Om man så vill kan man börja spela på sista uppdraget direkt. Som gammal gamer kan jag inte låta bli att se ned på sånt här. Eden Games säger ju indirekt med det här "bry er inte om att leva er in i äventyret vi lagt ner så mycket (host host) ansträngning på". Det känns också som en funktion de slängt in först på slutet när de insåg hur dåliga de var på att programmera och hur jäkla svåra vissa delar av spelet hade blivit. Så en barmhärtighetslösning var antagligen ett måste.
Jag håller dock huvudet högt. För jag menar, man har väl ändå en viss stolthet. Jag har varvat spelet utan att använda mig av fast forward-knappen - och det var ett helvete. Kontrollerna är helt upp och ned-vända. Carnby är som ett urspårat lok att kontrollera - som försöker gå i sidled. Att slåss med ett tillhygge - vilket görs med högerspaken - är ett vågspel inte ens en luttrad pokerhaj skulle ge sig på. Både tredje- och förstapersonsperspektivet är horribla. Bilarna ska vi inte ens snacka om. Risken är alltför stor att jag går bärsärk på inredningen här hemma igen.
Det bästa av allt är att varje gång man klarar en episod så rullar spelets credits. Som att Eden Games skryter om sitt hantverk, trycker in det i ansiktet på oss efter varje djupt frustrerande avklarad del - "vi gjorde det här och vi är jävligt stolta över det".
Alone in the Dark är ett riktigt skitspel. Men samtidigt som det är lätt att hata så går det inte riktigt att blunda för de många intressanta små tillskott Eden Games bjuder på. Det är roligt att kombinera saker och ting man plockar på sig, leka McGyver och konstruera en eldkastare av en sprayburk och en tändare. Och spelet är faktiskt väldigt varierat.
På ett ställe tvingas man hålla sig inne i ljuset från en helikopters sökljus nere på marken. Runt omkring en flyter en dödlig svart sörja som tycks sky ljus som pesten. Helikoptern (som självklart styrs av en äregirig skurk som vill åt något Carnby har) står dock inte still, så man måste följa ljuset eller drunkna i sörjan.
Den sista delen i spelet har en lång Tomb Raider-liknande sektion där man löser en massa skumma pussel med hjälp av ljus-riktningar och eld-användande. Hur bra som helst.
Dessutom är stämningen dunder. Speciellt när man kör runt i Central Park mot slutet, på jakt efter helvetiska trädrötter att bränna sönder. Dimman ligger tät över stora ängar, bland träden syns gestalter röra sig, stora bottenlösa revor har skurit upp parken och förvandlat den till sinnebilden av hur en stentuff hårdrockspark skulle se ut.
Alone in the Dark ger och tar. Det tar väldigt mycket mer än det ger, men jag skulle ändå rekommendera alla att testa det. Särskilt läskigt blir det dock aldrig. Men, åter igen, det beror lite på vilken sorts skräck man är ute efter.
"Please be my punk. Please?"