Skräckhelgen del 2 - Condemned 2

Condemned 2?

Har du spelat ettan, har du spelat ettan, har du spelat ettan, har du spelat ettan, har du spelat ettan?

Då vet du att det är ett av de bästa skräckspelen som gjorts. Det skulle definitivt kvala in på en topp 5-lista om nu någon knasig rackare skulle få för sig att göra en. Typ topp 5 spel in your face! And then some!

Condemned har en unik närvarokänsla få spel kommer i närheten av. Som den outtröttlige skräckspecialisten Johan Martinsson uttryckte det när han skalpellerade spelet: "Våld är våldsammast i förstaperson, chock-skräck är mest chockerande i förstaperson, mardrömshallucinationer är mest mardrömslika i förstaperson. Och att sitta på första parkett när ens huvudkaraktär förlorar sig själv till mörkret kan vara det obehagligaste man kan uppleva i ett spel."

Så tvåan har en hel del att leva upp till. Den lyckas inte riktigt, men nästan.

Poäng på skräckmätaren (1 - 10): 8 (eller 7, beroende på vilken sorts skräck man är ute efter)

De roliga CSI-undersökningarna av brottsplatserna är tillbaka, de brötiga och köttiga slagsmålen (med järnrör och träpåkar i huvudrollerna) har bretts ut (och tagit lite för stor plats) och de där hallucinationerna som man inte är säker på om de är riktiga eller ej lägger sig än en gång som en hinna över Ethan Thomas ögon.

Condemned 2 har förvandlat vår hjälte till en antihjälte. Han är alkoholist, uteliggare, skäggig, svettig och riktigt obehaglig att se på. Som tur är behöver man inte göra det så mycket. Handlingen förklarar tyvärr alldeles för mycket av det som hände i ettan och ger utrymme för en illuminati-liknande organisation att titta fram bakom ett hörn och ropa "bu". Vi, eller i alla fall jag, vill inte veta. Skräck är som bäst då.

Den där närvarokänslan är dock väldigt närvarande, framför allt i spelets första hälft då några riktigt balla grejer händer.

Det bästa exemplet på Monoliths unika förmåga att skrämma är de briljanta scriptade scener de iscensätter. Det finns ett tillfälle tidigt i spelet då Ethan Thomas ensam tar sig in i ett nedgånget lägenhetshus. Efter att ha villat sig runt på nedervåningen en stund hittar jag ett hål i väggen. På andra sidan ser jag en människogestalt stå helt still i mörkret. När jag lyser ficklampan på denne går det fortfarande inte att urskilja något eftersom gestalten står för långt bort. För att ta sig in i rummet måste jag slå bort lite bråte som ligger i vägen, vilket jag gör. Långsamt går jag fram mot gestalten. Till slut avslöjar ficklampan att det är en skyltdocka. Jag pustar ut. Vänder mig om. Inser att jag är omringad av skyltdockor!

Det är ungefär här som allt hår jag har på armarna sliter sig loss, bänder upp balkongdörren och kastar sig ut över balkongräcket.

Skyltdockorna dök alltså upp ur tomma intet. De materialiserades bakom mig efter att jag nått fram till den mörka gestalten. Och det är allt. Det kommer ingen överdriven ljudeffekt, de försvinner inte igen, de anfaller inte. De bara står där. Och är jävligt fel.

Det är sådana saker som gör att jag älskar Condemned-serien. Och det är sånt som utvecklare borde laborera mer med. Det är busenkelt att göra och otroligt tacksamt.

Condemned 2 förklarar lite för mycket och låter en slåss alldeles för mycket. Men det är ett grymt spel. Ett som både långsamt rysar en och ett som chockar en i grunden. Vissa separata delar är något av det läskigaste jag spelat - som sektionen då man jagas av en tjurrusande, fradgatuggande björn genom ett hus!

Det räcker bra.

"You are gonna be my punk! Period!"

#blogg