Okami - Inte alls en besvikelse...

Ett konstnärligt penseldrag i spelvärlden
<object width="425" height="349"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/37dbOVfDmRw&hl=en&color1=0x006699&co..."></param><embed src="http://www.youtube.com/v/37dbOVfDmRw&hl=en&color1=0x006699&co..." type="application/x-shockwave-flash" width="425" height="349"></embed></object>

Okami utspelar sig långt bak i tiden i Nippon (Japan), en tid då gudar och demoner fanns överallt och mirakel och katastrofer avlöste varandra med jämna mellanrum. I en avlägsen del av landet ligger den lilla fridfulla byn Kamiki omringad av körsbärsträd. Folket där lever ett enkelt liv i harmoni med naturen och de vördar varje träd som gudar.

Folket i Kamiki har en legend om ett fasansfullt monster vid namn Orochi, som satte skräck i byn genom att kräva ett människooffer en gång per år. En dag dök en varg vit som snö upp i byn och började studera alla som bodde där, folket trodde att den var en av Orochis underhuggare som kommit för att välja ut ett lämpligt offer. När så natten då Orochi pekade ut sitt nästa offer kom och det visade sig vara byns vackraste ungmö, tog byns krigare Nagi sitt svärd och begav sig till Orochis mörka grotta för att göra slut på monstret. De två slogs långt in på natten, men Nagi kunde inte skada den mäktiga Orochi. När Nagis krafter tog slut och han stirrade döden i ansiktet så dök den vita vargen upp och attackerade Orochi, vargen kunde manipulera naturens krafter och striden var mycket jämn, men till slut verkade Orochi återigen få övertaget. Just när besten skulle utdela det dödliga slaget mot vargen, så ylade den mot himlen och fick molnen att skingra sig. I månens sken började Nagis svärd att lysa med ett gyllene sken och med förnyade krafter kunde han hugga av Orochis huvuden, ett efter ett.

När Orochis kropp inte längre visade några tecken på liv, plockade Nagi upp den svårt skadade vargen och återvände till Kamiki. Han berättade vad som hänt för de andra och hur vargen hjälpt honom att besegra Orochi, sorgligt nog gick vargens liv inte att rädda. Byborna byggde ett altare med en vacker staty föreställande vargen för att ära minnet av dess räddare i nöden, tack vare vargen och Nagi så kunde Nippon njuta av 100 års frid utan Orochis mörka skugga över sig. Men historien har som bekant, en förmåga att upprepa sig.

Etthundra år efter den legendariska striden smyger en nyfiken person in i grottan där Orochi bodde och hittar ett altare med det svärd Nagi använde för att hugga ned Orochi, nedstucket i en sten. Driven av nyfikenhet drar personen svärdet ur stenen, i samma ögonblick lyser åtta par röda ögon upp i mörkret för vart och ett av Orochis åtta huvuden. Den fasansfulla demonen har återfått sina krafter och vaknade till liv när svärdet drogs ur dess kropp, skrämd tappar personen svärdet och flyr från platsen. Orochis onda krafter sprider sig snabbt över landet och korrumperar naturen, får växtligheten att dö ut och sprider misär bland byar och städer.

Kamiki tycks bli helt livlöst på ett ögonblick och det enda som kvarstår är statyn av vargen samt det gigantiska träd som alltid stått som en beskyddare över byn. Trädets ande Sakuya uppenbarar sig framför vargens staty och tilltalar den som Amaterasu, hon ber Amaterasu att återigen sprida sitt ljus över Nippon och skingra de mörka krafterna. Plötsligt förvandlas statyn till en levande snövit varg och en stund senare får man för första gången ta kontrollen och spela som solguden Okami Amaterasu.

Förutom Amaterasu, får man även sällskap av en liten figur vid namn Issun, han är en kringresande Poncle som studerar tecknandets konst. Issun fungerar lite som en rådgivare till Amaterasu, eller "Ammy" som han kallar henne. Ett spel som Okami alltid liknats vid är Legend of Zelda och jag håller med om det, det är precis samma typ av spel och fungerar på många sätt likadant. I den bemärkelsen så har Issun ungefär samma funktion för Ammy, som Navi hade för Link, bara mycket mindre irriterande (inget "HEY!" varannan sekund). Dock så får man höra väldigt mycket av issuns smurf-mupp-röst, så det får man vara beredd på. Angående rösterna i spelet så är det inget "riktigt" tal någonstans i spelet utan snarare ett slags ?mumbojumboljud? i olika tonfall för att skilja barn, män och kvinnor åt. Det är rätt roligt att lyssna på, men kan bli lite tröttsamt om det blir mycket på samma gång.

Till en början har Amaterasu knappt någon kraft alls att tala om, en gång i tiden hade hon tillgång till tretton olika naturkrafter som allihop byggde på att hon målade former med sin svans och på så sätt påverkade sin omgivning. Nu har alla tretton krafter skingrats och omhändertas av tolv olika gudar (Ammy har den trettonde kvar), dessa gudar i sin tur har varit tvungna att fly undan monster och demoner och är därmed väldigt svåra att hitta. Som spelare är det din uppgift att kämpa mot ondskan och rädda de tolv gudarna vilket återställer Amaterasus krafter.

Det är rätt intressant att använda sig av penselteknikerna, man kan närsomhelst hålla in en knapp för att stoppa tiden och ta fram sin Celestial Brush, med den kan man måla olika former och tecken vilket oftast har någon form av effekt på omgivningen. Tack vare den vackra cel-shadade grafiken som får hela spelet att se ut som om det vore målat med pensel, så blir det inte genast uppenbart vad som går att påverka och inte vilket annars ofta händer i spel.

Penseln kommer till nytta både i strider och för att hjälpa folk och för att återställa naturens skönhet. Dyker ett monster upp kan man med ett penseldrag orsaka ett svärdshugg tvärs över skärmen. Hittar man ett trasigt föremål så kan man fylla i den trasiga delen med penseln för att återställa föremålet till sin rätta form och funktion. Hittar man ett visset träd så kan man helt enkelt måla en cirkel där trädkronan borde finnas för att väcka trädet till liv igen. Hela spelet är fyllt av sådana saker, men utan att det någonsin känns som en gimmick att använda sig av penseln. Det är något av en bragd i mina ögon med tanke på hur stort det här spelet är, nu gjorde jag visserligen klart samlarquests och sidouppdrag i spelet samt lallade runt en hel del, men det tog mig nästan precis 100 timmar att klara ut det. Om man bara spelar storyn och stuntar i sånt som inte är nödvändigt att göra så borde spelet ändå hålla i ca. 30-40 timmar beroende på hur man spelar.

Det är rätt svårt att skriva om spelet utan att snöa in på hur vackert det är, men det handlar inte enbart om hur grafiken i sig ser ut. Spelet känns väldigt levande för mig, när man kommer till ett område med en förbannelse över sig så täcks allt av en formlös svart massa av ondska. När man sedan lyckas bryta förbannelsen så sköljs hela området över av en våg av blommor och växtlighet som återställer naturen till sitt normala tillstånd, fyllt av liv och rörelse. Alltihop accompanjerat av typiska japanska melodislingor som ger en extra nivå av stämning till spelet. Jag hade god lust att lägga in en filmsnutt som visade detta, men sen kom jag på att jag inte vill förstöra detta för någon så det får ni uppleva i all sin storhet när ni själva spelar ^^

Förutom vacker grafik, stämningsfull musik, lång och välskriven story samt massor att göra, så innehåller spelet en hel del humor. Det finns ofta något att dra på smilbanden åt, vare sig det gäller lustiga utseenden på karkatärer, små roliga detaljer här och där eller Issuns ibland helt otippade kommentarer. Det är också en väldigt bred humor som rör sig ända från bajshumor ("Brown Rage", wtf?) till situationshumor som när en gammal skröplig man som ser ut att ligga för döden, plötsligt brister ut i akrobatisk dans. Det finns även lite "vuxnare" humor som mestadels Issun står för varje gång man träffar på en av de fagrare karaktärerna i spelet.

Allt som allt kan man nog säga att det här är ett hyfsat stor äventyrsspel i samma anda som Zelda, men bättre gjort i mina ögon. Det är inte ett perfekt spel, men det är definitivt ett underbart spel som allla som gillar genren bör prova och helst inkludera i sin spelhylla. De enda anledningarna jag kan komma på för att någon skulle undvika spelet (förutom att man inte gillar genren) är om man absolut inte tål en lite bångstyrig kamera och lite backtracking. Det är dock små brister som jag inte bryr mig speciellt mycket om.

Som avslutning vill jag upplysa om att det är PS2-versionen jag har spelat, skillnader i Wii-versionen har jag dålig koll på.

#blogg