Sonisphere

Efter att ha taggat mig själv en månad med Guitar Hero: Metallica är så The Day That Never Comes äntligen här. Den sedvanliga hajpen, som infinner sig vid ankomsten byts till viss del ut mot svordomar över insikten att parkeringen har flyttats från festivalentrén till ett kalhygge ett par kilometer därifrån. Alla som någon gång burit tält, liggunderlag, täcke, kudde, ombyte, ölflak, sprit, läsk, mat... vet att ett par kilometer i sammanhanget är en lång bit.

Men till slut är vi framme, har rest tältet och fyllt våra magar. Att skölja ner maten med en grogg innan man går och lägger sig och laddar inför morgondagen verkar som en bra idé tills man upptäcker att en grogg blivit fyra och läggdags blivit klockan fem på morgonen.

Följden blir att jag går omkring med huvudvärk hela lördagen, vilket rimmar jävligt illa med The (International) Noise Conspiracy, Lamb of God, Cradle of Filth, Mastodon och Metallica (Anthrax var inte där).

Huvudvärken till trots blir det en riktigt lyckad dag, men regn på eftermiddagen gör att vi struntar i Cradle of Filth och Mastodon. Istället tittar vi på Machine Head, som tyvärr är ganska avslaget, precis som Lamb of God, som inte tar sig förrän sista kvarten. Höjdpunkterna blir istället Metallica och Noise Conspiracy, som river av varsin hejdundrande föreställning.

+ Tre Plus +
+ The (International) Noise Conspiracy
+ Buntas Thaimat
+ Last Caress

- Tre Minus -
- Anthrax
- Avlägsna P-platser
- Vem fan stjäl en tom kylväska!?

Betyg: 7/10

#blogg