Shimomura spöade Hülsbeck

Glad innan. Foto: Gisela Jönsson

Igår var det alltså spelmusikkonsert. Närmare bestämt Sinfonia Drammatica, där kvällen delades mellan verk komponerade av Chris Hülsbeck (<em>The Great Giana Sisters, Turrican</em>) och Yoko Shimomura (<em>Legend of Mana, Kingdom Hearts</em>).

Jag var där för Hülsbeck, men det hade jag inte mycket för. <a href="http://trydling.wordpress.com/2009/08/04/hulsbeck/">Precis som mina onda föraningar sade mig</a> så gjorde symfoniarrangemanget att Hülsbecks särart nästan helt försvann. Eller jo, den försvann helt.

Så här brukar Hülsbecks musik låta:
Som en ensam överlevande krigare av kött och blod som springer genom en ond och kall robotfabrik och skjuter sönder allt för att hämnas mänskligheten.

Så här lät hans musik när den framfördes av Kungliga filharmonikerna igår:
Som en gentleman som spatserar genom en robotfabrik. Han torkar sig för pannan med sin näsduk. Tänker att någon verkligen borde göra något åt det här förskräckliga robotväldet. Han spatserar vidare.

Drivet, pulsen, livet, energin -- allt var borta. Kanske för att det inte finns någon basgitarr i en symfoniorkester. Kanske för att man i omarrangemanget inte vågat lita på, och luta sig tillbaka mot, det som är Hülsbecks signum: korta, nästan riff-artade, tonföljder som upprepas, intensifieras och får en explosiv tonhöjning när låten når sitt klimax.

Det finns vanligtvis en galopperande känsla av framåtskridande i Hülsbecks verk. Ibland en rent Iron Maidensk basslinga som manar på. Jag hoppades på framförandet av <em>The Great Giana Sisters</em>. "Nu jävlar!" tänkte jag. Fast det blev inget nu jävlar. Inför avslutningsnumret <em>Turrican II</em> tänkte jag "<em>nu</em> jävlar då?". Men det var bara samma trötta gentleman som spatserade.

På bonussidan blev jag riktigt berörd av valda stycken från Yoko Shimomura, som jag inte haft någon relation till tidigare. Hennes verk är dock redan från början väl anpassade till formatet och tjänade bara på den filharmoniska finbehandlingen.

För mig var det en kväll i besvikelsens tecken. En kväll då medioker japansk romans överglänste pumpande tysk technobriljans. Den stora behållningen var att se hur strålande lyckliga de bägge kompositörerna var efteråt. De log, skrattade, kramade mysdirigenten Arnie Roth och såg ut som om de hade haft sitt livs kväll. I Shimomuras fall kan jag förstå om hon kände så.

#blogg