You lucky bastards

Jag maste saga att jag avundas er. Att ga pa spelmassa ar bland det roligaste som finns (i ar igen, trots mina farhagor), fa saker ar lika stimulerande som att kryssa maniskt fram och tillbaka mellan intervjuer, provspelningar och presskonferenser utan andningspauser. Problemet ar att man knappt vet vad man haller pa det. E3 hade funkat battre som DS-spel (ett under att ingen gjort verklighet av den tanken, BTW), med karta och schema parkerade pa den over skarmen. Som det ar nu har jag ingen aning om vad massans hetaste spel egentligen ar, helt enkelt for att jag inte vet om jag sett det/dem an. De tar forstas sa himla mycket mer bekvamt att varje kvall kunna ga igenom de stora sajternas rapporter, topplistor, scoops och sjalv bilda sig en helhetsforfattning istallet for att, som det kanns pa plats, famla runt som i ett RTS-spels fog of war tills man rensat hela kartan och fatt nagot slags overblick (vanligtvis ca tre minuter innan massan slar igen portarna). Helst hade man slappt den organisatoriska impulsen och latit kommandocentralen hemma i Stockholm hantera planeringen, men det ar sa mycket som bokas, avbokas och gar sonder pa plats att det aldrig skulle halla mer an fem minuter i praktiken. Men jag vill inte att det har ska lata som att jag klagar (faktiskt!), att testa nasta ars blockbusters AR ett enormt noje aven i den stojiga massmiljon. Och att skriva om dem ett annu storre.

Sa for bade min och er skull tankte jag dela med mig av nagra snabba intryck:

Wii Music ar valdigt roligt, men utan betyg och tydliga mal eller betyg att strava efter blir det nog ganska mycket Wii Sports over livslangden. Vilket sakert ar helt lugnt for Nintendo sa lange det saljer ens i narheten av samma volymer.

Och nar det galler Wii Sports ar Resort en fascinerande bekantskap. Motion Plus-prylen kanns ungefar lika overtygande som nar man stallde sig pa Fit-balansbradan forsta gangen for ett ar sedan (for er som inte testat ar det ett gott betyg). Faktningen ar val hyfsat rolig, men det ar framforallt foljsamheten i kontrollen som blaser ivag en. Minns ni hur det kandes att se Wii-kontrollen for forsta gangen och borja fantisera om de oandliga mojligheterna den skulle fora med sig? Det har ar precis samma sak. Oavsett om man viftar med ett svard eller kastar frisbee ar det hapnadsvackande att se hur exakt Miin pa skarmen imiterar mina handrorelser. Varje slag, varje skruv med handleden, varje kast registreras exakt som man tankt sig. Det ar sa fascinerande att bara sta och langsamt rora sitt svard eller frisbee fram och tillbaka i olika vinklar att man knappt kan slita sig for att faktiskt borja spela. Extra bra kanns det att Nintendo indirekt slapper stoltheten och medger att alla vi som hela tiden klagat pa precisionen i Wii-kontrollerna kanske hade ett dussin poanger anda. Det har kommer gora dem gott (forusatt att de har vett att gora Motion Plus till en standardgrej snarare an ett underutnyttjat tillbehor i stil med RAM-expansionen till N64). Sedan maste man ju alska det Wave Race-minnande minispelet dar man kor jetski. Fan vad de gillar att retas, Nintendo.

Vad mer? Hmm? Castlevania: Order of Ecclesia/whatever behover jag val knappast beratta nagot om, ni fattar hur det ar att spela anda. Fina karaktarsportratt, dock. Nationalmusem nasta for den som malat dem.

Castlevania: Judgment kanns ocksa valbekant, fast av en helt annan anledning: de tar typ Soul Calibur fast med Alucard och Simon Belmont istallet for Siegfried och Mitsurugi. Halvsvart att ta pa fullt allvar, men yeah, av min testsession att doma blir det nog hyfsat kvickt och roligt. Nagot storre djup att tala om far man dock ga till Capcoms monter for att hitta.

Halo Wars funkar bra och nagorlunda intuitivt, men inte ens jag tycker att det kanns helt naturligt med RTS pa 360. Man marker att Ensemble fatt slita sitt har for att tanka sig bort fran de naturliga, intuitiva losningar de kan ta till nar de utvecklar PC-RTS till vardags. Zoomnivan ar dessutom alldeles for tajt. Dock mysigt med co-op. Och jag kan ju inte annat an alska hela settingen.

New International Track & Field ar sa gulligt att jag far daligt samvete av att lamna det ensamt i montern nar jag maste springa till nasta mote. Karaktarerna ar urcharmiga superdeformerade karikatyrer, spelandet utnyttjar pekskarmen pa hyfsat roliga satt (fast oftast blir det bara gnuggagnuggagnuggavaljvinkelvanta). Kan bli en multiplayerhit, no doubt. Eller nasta Nintendogs.

Motorstorm: Pacific Rift ar fortfarande svinkul. Sjukt likt ettan trots alla loften om motsatsen, men Evolution kommer undan med en upprepning innan jag trottnar och vill ha nagot nytt. Formodligen det spel jag haft roligast med pa massan hittills, sa jag menar ganska mycket allvar med det har om underhallningsvardet.

Super Street Fighter II Turbo HD Remix ar inte riktigt allt jag dromt om. Jag ar inte den som skulle kunna saga sarskilt manga negativa saker om den klassiska spelbarheten, sa det jag framst stor mig pa ar att det ser sa mycket battre ut pa stillbild an i rorlig form. Animationerna ar inte alls sa mjuka som jag hoppats. Kanns som ett ganska vanligt problem bland valdigt omsorgsfullt pixlade 2D-fighters i trakterna mellan halv-HD och en miljardP.

Street Fighter IV, da? Fuck yeah. Hade det inte varit fran de hotfulla blickarna fran hardcorepojkarna I testrummet hade jag aldrig velat ga darifran. Lustigt att ett spel som ar sa konservativt kan kannas sa frascht och ovantat. Men that's enough of that, nu vill jag ha ett Marvel vs Capcom 3 pa samma grafikmotor. Onegaishimasu!

Fable 2 lever som sagt inte riktigt upp till mina forvantningar. An. Berg och dal-bana mellan taffligt laggande grafik och sagoboksvyer som far en att tappa fotfastet helt. Gameplaymassigt ar det ocksa lite sisadar. Co-op kanns mer Baldur's Gate: Dark Alliance an jag hoppats. Hm. Ensam i en mork lagenhet med det har spelet kan sakert karlek uppsta. Har gor den inte det.

Jag uppskattar att Rare forsoker gora nagot valdigt eget med Banjo-Kazooie: Nuts & Bolts, men det enda roliga just nu ar att bygga sa outlandish fordon som mojligt i granslandet mellan bil, raket och segelbat. Det ar valdigt mycket Garry's Mod over byggargladjen, eller, for att dra en mer aktuell parallel, sa behover man bara promenera vidare till Sonys monter for att se en viss titel som drar den har experimentlustan till sin spets. Anyway, att kora runt i Banjos varldar kanns inte klockrent an, men fordonsbyggandet racker langt. Och Rare gor ratt i att utmana genrerna istallet for att slappa spel som kanns som character swap-hacks av Nintendos senaste hits.

Senare idag ska jag ta farval av Sonic, diskutera Flower och undersoka vad grejen med Madworld egentligen ar. Och har ni tur ska ni fa folja med, ridande pa mina axlar under aterstoden av dagen. For er: mycket noje, for mig: mycket noja. Och annu mer noje. See you then.

(Word forsoker forresten stave, STAVA!, om allt jag skriver till engelska ord, om ni undrar varfor det sakert ser lite skumt ut har och dar.)

#blogg