En annan stor grej idag
Jag har längtat efter den här skivan i nästan tio år. Jag köpte End of Days-soundtracket bara för att få tag på Oh my God. Jag grät nästan över att jag missade nya Guns-sättningens sekelskiftesspelning på House of Blues i LA. Jag hade biljetter till den inställda Sverigespelningen 2002. Jag har regelbundet kollat de största GNR-nyhetssajterna och hungrigt klickat mig vidare till varenda rykte om Chinese Democracy. Jag har följt Axls sporadiska utspel och löften om nya releasedatum. Jag var en av de få i publiken som faktiskt jublade när GNR spelade Better och Madagascar i Globen för ett par år sedan. Jag tror jag kan namnet på varenda gitarrist som medverkat på Chinese Democracy. Jag har hoppats, jag har misströstat och jag har fram till alldeles nyligen skrockat nedlåtande åt Dr Peppers PR-utspel. Jag hörde väl till dem som inte trodde att den här skivan skulle dyka upp än på fem år. Men Axl, som verkar ha samma ångestladdade förhållande till deadlines som jag, fick tydligen sin shit together till slut.
Trots att intresset och tålamodet nästan helt avtagit vid det här laget kändes det som en viktig symbolisk gest att köpa ett fysiskt exemplar av skivan trots att den hade varit lättare att bara slita ner från Itunes. Lite som när Ladytron, NIN, Marilyn Manson, Funeral for a Friend eller Ministry släpper nytt. När jag rippat dem hamnar skivorna i någon låda någonstans (jag har helt tröttnat på att samla på fysiska prylar i största allmänhet, inte ens mina finaste japanska spelfynd ägnar jag en tanke efter att jag ställt dem i hyllan). Men ritualen måste ändå genomföras. Reflexen sitter i från förr, när man sprang ner till skivbutiken på lunchrasten så fort någon av idolerna släppt nytt, om så bara en uttjatad singel med en ny remix eller liveversion. Och efter alla gånger jag hetsat upp mig över något lösryckt citat om att Chinese Democracy faktiskt bara var lite mastring ifrån att landa på skivhyllorna känner jag att jag är skyldig mig själv att köpa den här skivan. Sluta cirklar och sånt. Viktiga saker.
Hur Chinese Democracy faktiskt låter känns inte riktigt lika intressant som den långa resan hit. Jag har redan hört en hel del av materialet (inte minst i Globen för ett par år sedan), och visste därför i förväg att jag skulle älska Madagascar, TWAT (som jag hoppades att There was a time skulle få fortsätta heta) och åtminstone bitar av Better, och hysa lite svalare känslor för titelspåret, radioläckta IRS och Schackler's revenge. Framförallt visste jag hela tiden att ingenting på den här skivan skulle kunna mäta sig med nio år gamla blixtcomebacken Oh my God, som fortfarande är den perfekta korsningen mellan kaxig bluesmetal och Axls på den tiden omtalade NIN-influenser, mellan solsken och elektronik. Men trots den luckan i låtlistan känns det lite spännande att äntligen höra musiken bakom alla kryptiska titlar som jag tidigare bara sett i spekulativa inlägg på Wikipedia och heretodaygonetohell.com.
Alla haters där ute lär väl för övrigt få sitt lystmäte om ryktet om en återförening av storhetstidens GNR visar sig vara sant nästa år. Själv hoppas jag bara att Axl faktiskt släpper den där nyinspelningen av Appetite for Destruction (med Robin Finck & co) han sa sig vara färdig med för några år sedan. Och gärna innan vi börjar betrakta Duke Nukem Forever som retro.
