Jag var också där
Javisst. Bildbevis:
(Kvaliteten på mina mobilder är så SJUKT nära Mats D10000000 att ni inte skulle anat skillnaden om jag inte påpekat den, eller hur?)
Bäst: bedövande tunga inledningen Black cat. Varje trumkick i introt kändes som en hjärtattack. Ännu större än på skiva, hur omöjligt det än kan låta. Ghosts var förstås en klockren uppföljning. Övriga höjdpunkter: Intl Dateline (återigen med trummandet front and center), Playgirl och allsångsvänliga Burning up.
Sämst: ljudet. Det säger man ju alltid, men faktiskt. Jag försökte ragga med mig lite anti-Ladytron-folk i hopp om att omvända dem (innan jag upptäckte att Jocke var ett stort fan och därmed kunde ta över min extrabiljett), och det känns så här i efterhand rätt bra att ingen som var obekant med bandet nappade. En poplåt är ju inte en poplåt om det inte går att uppfatta ackordföljden. Kan man redan varenda vändning och lead utantill är det förstås lättare att ha överseende med, men det kändes ändå tråkigt att vissa vassa melodier drunknade i larmet. Med det sagt låter förstås ett Ladytron med grumligt ljud bättre än drygt 100% av alla andra band i hela världen.