Dagens intryck (det du vill läsa är längst ner)

Resident Evil: Darkside Chronicles
Jag är nog lite ensam om att faktiskt följa strömmen av rälsskjutare till Wii vart den än för mig. House of the Dead, Resident Evil, Dead Space, whatever, ge mig mer. Redan Umbrella Chronicles valde en intressant riktning genom att fylla en traditionellt pannkaksplatt speltyp med matiga sidouppdrag, hemliga bonusar, vapenuppgraderingar och drastiskt förlängd speltid. Darkside är en RE2-sidostory som plockar snygga nostalgipoäng på återbesöken i övergivna (?ELLER?) bussvrak, polisstationer och vapenbutiker. Den tyske PR-mannen Lars, som pliktskyldigt viftade med wiimote nummer två när jag provspelade, påpekade att teamet den här gången eftersträvat en Cloverfield-känsla. Det betyder att det ibland blir rätt svårt att sikta, tack vare en kamera som avsiktligt sviktar och svänger av och an. Men det betyder också att det blir ett väldigt snyggt och effektfullt spel.

Lost Planet 2
Mässans hittills bästa spel! Tänkte jag så fort jag tagit mina första steg och plötsligt såg en boss stor som ett bergsmassiv skymma sikten. Demot utspelar sig i en regning dalgång där fyra spelare tillsammans krigar ihjäl en lavatäckt jättespindel (jag tror inte att det är det officiella artnamnet) genom att skjuta den i knäskålarna. Trög och tung kontroll, köttig känsla i skjutandet, väldigt roligt teamwork. Perfekt mässdemo.

Dark Void
Inte mässans hittills bästa spel. Crimson Skies-utvecklare gör ett actionspel som ser ut som Halo och Mass Effect (onda robotar möter lila utomjordingsvapen, äntligen) med ett jetpack. Jo, jag är imponerad av flygkänslan. Den påminner mig om hur jag vill minnas att Super Mario 64 kändes när man fick vingkepsen. Eller när man tjuvkopplade sin första Banshee i Halo. Rätt stort, alltså. Man tumlar och skruvar och loopar i det strålande solskenet, havet blir himmel och bergen bildar en roterande tunnel när man trycker ner boosten och skjuter iväg sig mot horisonten. Sedan landar man och så känns det som vilket actionspel som helst.

Tatsunoko vs Capcom
Jag spelade denna märkliga mashup på TGS ifjol. Det gick sådär. Idag fick jag en välbehövlig grundkurs av en kille jag tyckte såg bekant ut. Efter en stund såg jag att det stod Seth Killian på hans E3-badge och då förstod jag. Vet du varifrån slutbossen i SFIV fått sitt namn fattar du också.
Med en sån ciceron är det en utmaning i sig att INTE bli upphetsad över ett fightingspel, men jag undrar ändå nästan om det här är samma spel som jag provkörde i höstas. Till att börja med är den 3D-renderade grafiken otroligt fräsch och snygg (ja, det är fortfarande ett Wii-spel jag pratar om). Kontrollen är som väntat rapp och responsiv, nästan löjligt enkel att komma in i med både sticka och, som tur är, Classic Controller (vem har råd med en Wii-sticka efter att ha pungat ut för Fightstick TE till 360/PS3?). Fascinerande nog har man bara en lätt, en vanlig och en hård attack i grunden. Sparkar och slag separeras alltså inte. Det får kanske casual-varningsklockorna att ringa, men Tatsunoko vs Capcom är HÅRT. Marvel vs Capcom 2, som snart gör sitt ärevarv på XBLA/PSN, ger en fingervisning om vilket tempo man kan vänta sig. Det är blixtsnabba luftcombos, galet överdrivna (och ibland komiska) supers (som går att avbryta in i andra supers, för er som ändå är så hardcore att ni läst ända hit), ett gemensamt launch-kommando för alla karaktärer, superhopp, luftblockeringar, luftspecialare, tandemattacker, och, förstås, tag team-funktionen från tidigare vs-spel.
Släpp det här till Xbox 360 så köper jag tio ex.

Fate: Unlimited Codes
Ännu ett oväntat positivt återseende. På TGS testade jag PS2-versionen, i väst verkar vi bara få en PSP-variant som i sin tur bara går att få tag på via Playstation Network. Och det ser faktiskt ut att vara värt omvägen. Fate kör på ett rätt speciellt system som inte riktigt går att jämföra med utbudet av mainstreamfighters. Grafiken är kvasi-3D precis som Tatsunoko vs Capcom (båda utvecklas dessutom av 8ing), fast här kan man gå i sidled och lite annat jox. Tempot är lite lugnare (som om något annat vore möjligt), men det går snabbt att hyvla fram combos med kvicka, breda svärdshugg. Specialattackerna bygger ofta på dubbeltryckningar till höger eller vänster snarare än hadoken-rörelser. Jag säger samma sak här: skärp er och släpp det till en konsol man faktiskt slåss på så köper jag varsitt ex till hela släkten.

Mag
Nej, de har inte bytt titel än. Kanske kan jag stå ut, för trots att det ser jävligt generiskt ut är Mag ganska tätt och spännande. Slagfältet är tyst sånär som på pockande automatskott i bakgrunden, det avlägsna surret från pansarfordon och mullrande explosioner. Jag ser inte poängen med trovärdiga krigsskildringar i spel som handlar om hur kul det är att pricka rörliga måltavlor, men jag antar att utvecklarna (som ligger bakom plågsamt patriotiska Socom-serien) vill ha poäng för realismen.
Och så var det det här med antalet spelare. Man är ganska många. Man ränner runt i förvirring, man möter upp med en handfull lagkamrater, man fäller några fiender tillsammans, man blir skjuten, man spawnar i ett APC-kanontorn medan ens närmaste partner hamnar bakom ratten, man dundrar in bakom fiendens linjer, man sprängs i luften, man har roligt. Även om man egentligen sällan är särskilt många (till exempel 256 stycken) på samma ställe samtidigt.

Uncharted 2
Multiplayer verkar vara rätt mycket grejen med det är spelet. Sony bestämde sig till och med för att ha separata köer till co-op och dödsmatcher. Jag hann bara stå i den första idag. Det var typ värt besväret, men bara knappt. Skjutandet är inte Uncharteds starka sida, men här är det i full fokus. Med två medspelare löper man längs trånga gränder och bakgator (väldigt vackra och levande, tål det att påpekas) och mejar ner vågor av styvnackade soldater. Till slut dör man. Och så rycker man på axlarna och går vidare till nästa kö.

God of War III
Apropå köer tog den här priset idag. Vi snackar inte Twilight Princess på E3 2006-nivå, men en halvtimme fick man åtminstone avvara om man ville ta sig ända fram till demostationerna.
Det första jag slås av är hur snyggt det är. Det är inte den levande tavla David Jaffe yrade om (herregud, get a grip), men det är imponerande detaljerat och svulstigt trots den karga färgskalan. Känslan av hetta är påtaglig. Allt brinner, gnistrar och exploderar omkring en. På premissplanet ser det dock fortfarande ut som något man hade kunnat se i God of War II. Jätte plöjer igenom krigshärjad antik stad-greppet känns inte helt nytt. Och det är det väl egentligen inte tänkt att det här spelet ska göra överhuvudtaget, av vad jag spelat idag att döma. De dramatiska scenerna avlöser varandra i sedvanligt halsbrytande tempo, fienderna fyller snabbt varje nytt område och ibland får man möta en miniboss eller skjuta pil på en fiende stor som Empire State Building.
Det är som väntat en ännu mer uppblåst version i tvåan (som i sin tur var en uppblåst version av ettan). Allt är ännu mer högljutt, ännu mer eldfängt, ännu tyngre, ännu elakare. Minsta attack känns som om den skulle kunna få världen att rämna. Och det är också det som är mitt problem. Actionspel blir inte nödvändigtvis roligare att spela för att varenda liten knapptryckning resulterar i att fyrverkerier detonerar över hela skärmen. Speciellt inte när man inte ens lyckas fälla ett rangligt skelett med sin stormvind av eld och rasslande kedjor. Kratos ska föreställa fruktansvärt stark, och hans vapen ser ut att kunna klyva urberg, men han måste ändå hugga och hacka tills man får träningsvärk för att ha ihjäl de flesta standardfiender. Jag kan tänka mig att det är en svår avvägning. Ett bra exempel på ett spel i samma genre som levererat en övertygande känsla av djurisk urstyrka (och där fienderna faktiskt dör av attacker som ser dödliga ut) är X-Men Origins: Wolverine, men det spelet blev också just därför pinsamt lätt att plöja igenom.
Om det är något som finslipats i God of War III så är det själva våldet. Alltså det som blommar ut i sin fulla kladdiga prakt i mellansekvenser och inzoomningar, när man får en blodig fontänorgasm som tack för att man bjudit ett stort troll på lite spontan ögonkirurgi. Eller när man fäller en minotaur och skär upp buken så inälvorna spiller ut över marken. Eller när man hittar en halvt medvetslös Helios och helt sonika rycker huvudet av honom medan han fortfarande lever. Just den sekvensen är faktiskt ovanligt magstark i sin närgångna detaljrikedom, och jag hoppas att spel som det här och Splinter Cell: Conviction (vars scener där protagonisten utsätter hjälplösa motståndare för besinningslöst, och i vissa fall väldigt realistiskt, övervåld alltid möts av stort jubel på presskonferenserna) sparkar igång en sund debatt om hur mycket tortyrartad sadism man egentligen vill framkalla i spelaren. Om man verkligen vill följa den stigen till dess slut. Spelbranschen kan, vad den än tror om sig själv, må bra av lite självrannsakan.
But I digress. Det är sent, Micke slocknade just och jag funderar på att dra till med något liknande. Om ni tyckte att det var en spännande dag idag (även om den överlappade med er gårdag hemma i Sverige, för förvirringens skull) lämnar jag er med följande budskap: det är imorgon det händer på allvar. Tack och godnatt så länge.

#blogg

Snabbt innan vi drar till mässan igen: Mag kontrolleras på samma sätt som alla andra FPS, mer eller mindre. Lite jobbigt att scrolla igenom vapnen med R2 resp L2 (det är två olika grupper av vapen/utrustning, en för varje knapp), dock. Kartan uppe i högra hörnet är väldigt bra och tydlig. Men jag fick ändå ingen tydlig uppfattning om vårt uppdrag eller var folk befann sig, så lättöverskådligt vet jag inte.

Mechar: mm, eller hur. De hade faktiskt ett bord med tre TE-stickor vid MvC2-demostationerna (tror jag det var), så det var nog där min hamnade till slut.