Mitt nya favoritspel
Nämnde jag att jag gillar Taiko no Tatsujin?
Det gör jag. Men be mig inte förklara varför. Det är lika svårt att reda ut som att jag tycker att japansk karaoke är exakt 600 gånger roligare än att sjunga Singstar hemma i Sverige. Till viss del handlar det förstås om sammanhang, att karaokebarerna i Tokyo är så underbart tacky och billiga (precis som arkadhallarna), att det hela är så prestigelöst och simpelt, att all fokus hamnar på hur jävla roligt det är att låsa in sig i ett rum med några vänner och sjunga in gryningen till någon gammal Iron Maiden-dänga.
På samma sätt sammanfattar Taiko no Tatsujin så otroligt mycket av det som får mig att känna mig som en fisk i 35-gradigt vatten i Japan. Det är bara det att jag inte kan sätta ord på det. Det enda jag vet är att det inte handlar om något slentrianmässigt Japannörderi. Nog för att det är det charmigaste som finns med sina jublande trummor och heliumröster, men i grunden handlar det minst lika mycket om en spelidé som är enkel och effektiv nog att överleva nedgraderingen från arkadets massiva taikotrummor till Wii-versionens miniatyrvariant, till DS-portningarnas knackande med små specialutformade stylusar (förstås med leende trummor på), ända ner till gångerna då man sitter på tunnelbanan och får nöja sig med att antingen knacka med tummarna eller, gud förbjude, spela med knapparna. Att jag i såna lägen fortfarande knappt kan förmå mig att fälla ihop min DS för att hinna hoppa av på rätt hållplats säger mig en hel del om hur bra det faktiskt på allvar är.
Någonstans där, på tåget längs Yamanote-linjen mellan Shibuya och Shin-Okubo, slutar nämligen de jublande trummorna, heliumrösterna och alla mina minnen av sena nätter och ömma händer efter för mycket trummande i Tokyos arkadhallar att ha någon relevans. Till slut handlar det helt enkelt om att Taiko no Tatsujin är ett riktigt awesome jävla spel, även när man tar ut det ur sitt naturliga sammanhang och blir av med den djuriska njutningen i att banka sig svettig i takt till polerad j-pop. Trots att det ser otroligt oavancerat ut är det fullproppat med utrymme för finess och det djup som alla japanska arkadspel får med modersmjölken. Jag skulle vilja säga att det med sitt synbarligen råsimpla upplägg nöter bort all den prestige och överlägsenhet som omger de alltmer insnöade Rock Band och Guitar Hero, men samtidigt finns det för mig inget vackrare just nu än en 518-combo på Oni-svårighetsgraden och dubbel hastighet.
Jag får fortfarande inte riktigt tag på de där orden som ska förklara det här på ett sätt som kan få er att förstå varför ett spel som bara kan registrera två olika knapptryckningar blivit min största besatthet sedan Street Fighter IV. Men jag kan åtminstone trösta mig med att Taiko no Tatsujin, till skillnad från karaoken, faktiskt är en bit av Japan jag kan köpa med mig hem.