Efter sommaren
Det är nån som tyckte det var en bra idé för länge sen att man skulle börja om på hösten. Just när regnet hittar nya sätt att ta sig in på omöjliga ställen under kläderna, bussarna är sena, köerna långa, meningslösa reor överallt och skolan startar.
Nu började jag inte skolan i år men däremot nytt jobb och det är helt sinnessjukt. Förlåt jag har inte presenterat mig, jag är engelskapedagog inne på djupaste Östermalm och de senaste veckorna har det varit inskolning ungefär varje dag.
Inskolning innebär att föräldrar släpper ett snorigt, sandigt, blött, bajsblöjebarn rakt ner i famnen på mig en vilt främmande människa och går och jobbar i 10 timmar. Det barnet skriker ut sin dödsångest i mitt öra resten av den dagen och de närmsta två veckorna. Sen är det ju inte bara ett barn- det är ca 20. Som skriker.
Efter jobbet sitter jag på en buss med ett gäng 1:a års elever på gymnasiet. Som skriker. En tant i mobiltelefon har just kommit tillbaka från semestern, hon skriker.
På nåt sätt känns det som att detta är vad som händer varje höst! Det är inget nytt! Men det är så fel!
Att vara ambitiös, sprudlande glad i hågen och alltidredoosv när det är världens sämsta årstid i världens sämsta årstidsland gör mig sjukt sur. Jag skulle vilja ha semester nu! Sommarlov nu! Kom tillbaka i januari DÅ vill jag börja jobba/plugga igen. NU vill jag vara i Kambodja och käka ananas och snorkla för där är det bra årstider vid den här tiden på året!
Annars finns en risk att jag själv börjar skrika nu.
Nå ska inte vara hur hård som helst. Det finns bra grejer med hösten. Koftor t ex. Jag behöver inte motivera alla mina DVD och spelköp för mig själv lika mycket. Hösten har ännu inte hittat in i mitt sovrum så där bor jag nästan dygnet runt. Och slutligen så är det ok att vara bitter så här års, jag menar försök vara glad när mascaran rinner och man skrämmer barnen ytterliggare.
Som avslut vill jag bara tipsa http://fritidsresor.se/Resorts/Travel.aspx?id=16694&cat=2|302...
Man blir lite gladare bara av att titta.
Puss och hejs!