Spyro - Ett buggparadis

Köpte Spyro: The Eternal Night till NDS, med tanke på att jag gillade det sakta barnsliga svinande teamat på ett annat NDS spel med Spyro.

Med alltså, typ, WTH?
Man buggar fasst i Bossar så man inte kan röra sej, som Entangling Roots på meine liebe WoW!
Och kameran hatar mej! Den HATAR mej verkligen!

Jamen, den snurrar ju runt som WW's lilla Link i Tyfonerna! Man vet inte vilket håll man går åt utan får ta en kort sekund, innan man upptäcker man redan har varit här! MAN HAR REDAN VART HÄR! Precis som trolleri skogen i Zelda: TP, där man är vilse bland sadistiska trädockor! Man har varit där.. och här.... Och mobsen respawnar ju på direkten, så man måste ju slakta om och om igen i ett högst tråkigt fighting system!

Efter en halvtimmes spelande, gråt och efter saknandet utav riktiga spel, såsom Super Mario 64 DS, så bestämmer jag mej för att ge upp detta förpestade spel! CONSUME YOU, MAN!

Bullsh'it... Sämsta spelet hittils... Jepp, mitt 15'nde spelet till NDS är ruttet, uruselt och kasst!
Get off the stage!

#blogg