Om Norge och norrmän

Var ju i Norge i fredags på en intervju för ett säljjobb. Jag åkte hemifrån 05.55 och anlände ca sju timmar senare till min destination. Sen tog intervjun ca 20 min.

...

Vad fan. Har dom aldrig hört talas om telefonintervjuer eller? Jag förväntade mig allt ett lite längre samtal.
Plus att saker som arbetsgivarintyg, gymnasiebetyg och annat bjäfs som han sa att det var bra att ta med sig, "desto mer desto bättre" brydde han sig inte om att ens titta på.
Och sen skulle man sätta sig på bussen tillbaka också, ytterligare fyra timmar.
Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att min vänstra skinka hade blivit dickslappad av Peter North hela resan (men så var det inte, kollade på min stol efteråt men där var ingen) för se, sådan träsmak har jag nog fan aldrig upplevt.
Men jag antar att jag förlåter honom ifall jag får jobbet och en månadslön på 108.000 pix (!!!). Besked kommer i nästa vecka.

Om norrmännen kan jag säga två saker:
1. De är väldigt trevliga och hjälpsamma.
Detta är ju även något som en annan har fått för sig att norrmän ska vara, och det stämde. När jag skulle ta bussen till Sköyen där intervjun skulle äga rum och klev på bussen så hörde busschauffören direkt att jag var svensk.
"Är det första gången du är i Oslo?"
"Ja."
"Ska du söka jobb eller?"
"Ja."
"Okej, sätt dig här längst fram så ska jag säga till när du ska av."

2. Norrmän röker sjukt mycket.
När såg man senast en svensk röka i en bil? 1993? I Oslo verkar det vara mer regel än undantag.

Über und aus.

#blogg