Tillbaka till Penumbra
När jag lirade Penumbra: Overture för 1½ år sedan, satt jag - slaviskt efter instruktionerna - ensam i ett mörkt rum, mitt i natten och med stadiga hörlurar. Det är en underdrift att påstå att jag var rädd.
Jag kanske aldrig har blivit så skrämd av ett spel.
Häromveckan kom Penumbra Collection ut, samtliga tre spel (Overture, Black Plague & Requiem) i en fin liten skrämselbox. Och jag tänkte - perfekt, nu kan jag ju avgöra om spelen har förbättrat sin lite klumpiga speldesign, rättat till buggar och så vidare. Men - inte helt naiv - började jag spela vid halv tre på eftermiddagen (visserligen med fördragna gardiner).
Trots att jag kände till allt som skulle hända satt jag och hyperventilerade, svettades, ömkade mig ljudligt och skrek till och med ett par gånger. Resultatet var förstås att jag inte alls kunde göra nån bedömning på buggar och annat. Med eller utan fördragna gardiner - Penumbra får jag fortfarande panik av.
En av de obehagligaste sekvenserna i början av Penumbra: Overture
Minns när min låtsasbror fått Silent Hill och skulle spela det första gången ( vi var väl typ 14 år). Han som var så "tuff" annars vågade inte spela själv så jag och min syster satt på varsin sida om honom i hans rum, med fördragna persienner, och i princip klättrade på varann. När vi inte hoppade till och skrek
