Payne to the Max
Å så följer en 1 vecka försenad recension av May Payne-da movie.
Max Payne är ett av mina absoluta favoritspel och jag håller även uppföljaren skyhögt. Jag med vänner drömde från första start om en filmatisering av filmen och när den till slut dök upp på imdb för realese 2007, så kändes det som världen precis blivit mera rättvis. Visserligen låg 2007 oändligt långt bort i framtiden (åtmindstånde 3-4år) men det gjorde detsamma. Tittar vi till tv-spelsfilmernas galleri så ser vi en majoritet av filmatiseringar som aldrig borde lämnat fylleblixt-stadiet. Max Payne och film var däremot en match made in heaven, en rättmättig upprättelse för hybrid mediet tv-spelsfilm. Receptet var dialoger som kan citeras till förbannelse utan att du tröttnar, manus av högsta kvalitet och riktigt bra action. Det skulle inte kunna gå fel. Trailern som slutligen dök upp gjorde mig därtill jublande glad och förväntningarna var högt över vad som var lämpligt vid sunda drycker.
I onsdags fick jag äntligen se filmen och i 10 hela minuter så köper jag allt. Stämningen är hårdkokt, intro voice-overn är gjuten av 2000-tals noír och fotot med ljussättning är precis rätt. Det ges till och med ett citat från spelet. Allt är perfekt och därför blir fortsättningen än mer smärtsam. Jag övervägde flera gånger att lämna salongen (något jag aldrig gjort innan) för jag var så oerhört besviken och rent ut sagt arg över att de lyckats göra världens plataste film. Filmen känns inte Max Payne någonstan. Trots sin ypperliga förlaga så är Max Payne troligen det sämsta jag sett i år och en av mina största filmbesvikelser. Dialogen är borttom all räddning, skådespeleriet är provocerande uselt (förhoppningsvis för att manuset är i den kategorin), handlingen är så otroligt omotiverande att det känns som det tagits aktiva beslut i jakt på att göra det så kasst som möjligt. Istället försöker jag underhålla mig med att aktivt leta intertextuella referenser i filmen. Jag hittar ungefär 4stycken sådana, plus ett par stycken som är så sönderskändade att jag vägrar godkänna dem.
Filmen har få ljusglimtar men har i vart fall berikats med ett förvånadsvart inspirerande och i ärlighetens namn riktigt snyggt foto. Actionscenerna har tilldelats mycket krut och får jobbet gjort, med mycket papperskonfetti, biffiga vapenljud och snygg användning av slow-mo. Men för dig som vill se filmen för att du älskar Max Payne så kan jag spojla att flera huvudkaraktärer inte medverkar utan istället ersatts med nya färglösa ansikten. Payne dual-wieldar inga berettor och har två voice overs i hela filmen. Det finns ett enstaka dialog-citat från spelet. Citatet är smärtsamt paradoxal-ironiskt därtill. "It was an easy mistake to make". NEJ! Max Payne var spelet som förtjänade att bli film. Som omöjligt kunde bli så fatalt misslyckad som den nu blivit. Hur kunde det gå så fel?
Istället för hattarna i luften och "äntligen"-känslor så lämnar du filmen med ett ansiktutryck som går i samma anda som Sam Lakes Max Payne-min i första spelet. Den enda behållningen är att filmen förhoppningsvis spelar in massa miljoner så vi får höra av Max Payne 3 snart.
Betyg 1 av 5
Tröst
En liten påminnelse att Max Payne-spelen fortfarande är bland det bästa du kan spela. Personoligen var det fort hem och varva ettan och tvåan för att förtränga minnet av filmen.
Nej Max det är inte horrible. För nu vet vi att detta är den enda rätta platsen för dig.
