Gör om, gör rätt. Top 5: Spelskapare som förtjänar att regissera sina egna spelfilmer.
I samband med att Max Payne-filmen släppts så ser allt ut som väntat. imdb och rottentomatoes poängmätare tickar stadigt neråt på betygskalan även om film gör klirr i kassan. Gametrailers beslöt sig samtidigt att träffande nog att "fira" tv-spelsfilmernas svårkommande med en Top 10 Worst video game movies.
Det som jag tyckte var intressant på denna lista var representationen av en faktiskt spelskapare som själv tagit sitt spel till vita duken. Därtill står han för manus och regi. Visserligen visade ju sig resultatet (även i detta fallet) vara undermåligt och trots skaparens huvudinblandning så drev filmen långt ifrån urspungskällan. Vilket egentligen bara kan beskrivas som ett episkt misslyckande och att han på sätt och vis spelar i samma liga som Uwe Boll. LIkväl så tog sig en tanke form i huvudet. Vilka spelskapare skulle förtjäna en plats i regissörstolen?
Så här följer en klassisk Top 5: Spelskapare som förtjänar att regissera sina egna spelfilmer.
5. Hideki Kamiya
Motivering: Resident Evil är en av de sämsta filmer som jag någonsin sätt (uppföljarna har jag hitills lyckats undvika). Med en helt genomusel plot som är bortom all räddning, dialog som för tankarna till tandläkarborrar samt actionscener så uppenbara pinsama försök till Martrix-pasticher. Det finns nog inte nåt vackert jag kan säga om filmen. Hideki Kamiya Resident Evils regissör (spelen alltså) har sen kläckningen däremot visat att han är av helt annat skrot och korn. Mästare på svettig spänning blandat med survival horro action i redan nämnda "elaka huset-spel", samtidigt som han inte varit rädd att göra over-the-top-vansinnes-action i form av det första Devil May Cry och kommande Bayonetta. Även om dessa spel (läs Bayonetta) uppenbart brottas med vissa porriga smakproblem så är det inga bekymmer som vi måste oroa oss för vidare mycket, då Hideki med spel som Viewtiful Joe och Okami visat att han har distans till sina verk samt att han är ett art-house freak också. Den kritik som skulle kunna berättigas mot Hideki är faktiskt hans val av att berätta en historia. Den går oftast i JXL stilen "A little less conversation a little more action please". Något som i och för sig ofta är ett mindre problem i dagens kvasi-Nordamerikanskavärld. I viss mån är Hideki på precis samma plats och i samma tidsanda som Hollywood var på 80talet och spelvärlden befinner sig i nu. Stora vapen och stora muskler. Något som Hideki behärskar bättre än ätpinnar och utan att det behöver bli ytligt.
Drömprojekt: Art house Dante? Yes please! Ge mig smutsig action, färgexplosioner, lite dialog och ännu mindre elgitarrer.
4.Sami Järvi (Sam Lake)
Motivering:Manusförfattare från Finland som sytt ihop två av spelvärldens bästa manuskript genom tiderna, Max Payne repsektive Max Payne 2: The Fall of Max Payne. Denna finne tog film noir tilll 2000talet innen gemene man äns visste vad Sin City var. När Alan Wake kommer någon gång nästa framtid så får vi också snubben som tog Stephen King till 2000talet före Stephen King. Bevisligen behärskar Sami mörka, depressiva och allmänt tunga miljöer utan att de blir malande svårtuggat eller parodierande. Istället har vi skrikit efter mer sen vi såg eftertext meddelandet "Max Paynes journey through the night will continue". Sami snälla, snälla rara, om du inte ska göra fler spel...flytta till Hollywood.
Drömprojekt: Max Payne fo real. Givetvis med risk att klanka ner på Max Payne filmen utan att ha sett den än, så tror jag att Sami Järvi hade kunnat göra en Max Payne film i mått med förväntningarna. Hemsökande mardrömsscener, beretta tömningar och citatmaskiner till karaktärer.
3. Hideo Kojima
Motivering: Visst det är enkelt att klaga på Kojima. Egentligen tycker jag det handlar om nittpicking. Visserligen befogad sådan men likväl nittpicking. I jämförelse med andra spelskapare och i viss mån regissörer så spelar Hideo Kojima i en divsion högre än de flesta. När spelvärlden äntligen lyckats få in standarden med röstskådespeleri, så hade Kojima redan fört in meta-aspekten i spelvärlden. Visst skulle han behöva klippa en del bissarra grenar på sitt konversationsträd och därtill försöka hålla sig inom tidslängden av EN mastodontfilm. Men med all den visad fascination och kärlek som han har för filmmediet samt hans obeskrivliga förmåga att infoga intertextuella poänger och hemlisar, ja då skulle det kunna bli hur bra som helst. Likväl rörigt och obegripligt men nu fokuserar vi på det bra. Dvd-extrasen skulle vara nog för att slå ihjäl en 5 veckors semester.
Drömprojekt: Metal Gear Solid(duh) -Radien, -konversationer som låter som ett "broken record", -överanvändning av avföringslustigheter och mer fokus på karaktärer än historisk kuriosa. Gästspel av David Hayter och Egoraptor. Resten blir kalas.
2. Fumito Ueda
Motivering: Steven Spielberg är en av de första stora som mindergjorde spelvärldens kompetens att berätta en bra historia. I en värld där det handlar om att göra aktiva val så blir det inte samma fråga av intryck menade han och därför kan en spelare aldrig komma upp i samma känslomässiga banor som en filmtittare. Exempelvis skulle ingen gråta till ett spel. Steven Spielberg tog tydligen senare tillbaka detta uttalande efter att han spelat ICO. Hurvida han bölade är upp till var och en att fantisera kring. Hur som helst så lyckades Fumito Ueda (med flera) alltså charma en av tidernas största regissörer. En bekräftelse så god som någon över att du är kapabel att berätta en god historia. Även om jag tror styrkan i Uedas berättande ligger i ditt egna deltagande i spelen, så tvivlar jag inte en sekund på att han med ett helt styrt narrativ skulle kunna berätta en simpel, förundrande, engagerande, välmenande och hjärtslitande historia som tittaren kan ta med sig långt efter biobesöket.
Drömprojekt: Samarbeta med Miyazaki och gör en ICO film nuf said. Eller Shadow of the Colossus som tv-serie med 1timmas avsnitt (16 avsnitt) helt befriade från reklam.
(trumvirvel)
1. Tim Schafer
Motivering: Med en kreativitet så sinnesbändande stor och humor varm nog att smälta polerna så är det ett under att inte Pixar nallat Tim Schafer för länge sedan. Psychonauts och Grim Fandango är båda primexempel på hur TIm Schafer med oefterhärmlig humor och snillrik design bjuder in till en skyttelfärd av eviga upptäckter, briljerande briljans och bländningar duggande så tätt att inte ens hela Bonos uppsättning med UV-skyddande bågar skulle rädda dig undan en kremering av häpnad. En man som kan göra Burton grön av avund, Gillian stum av förundran. Varför gör han inte film!
Drömprojekt: Jo, det skulle bli en grym film. Du ser ju redan postern.
Att göra topplistor är kontroversiellt och sällan försvarbart men tycker ni si eller så, tig inte. Använd kommentatorfältet och rätta, påverka, fundera, komplimera, dissa eller fråga.
Trevlig dag.
