Skräcknatten

Jag har just tillbringat de senaste timmarna i skräck och förtvivlan. Vid halv elva går sambon ut med den stora hunden. Efter en stund kommer han in och säger: "Bli inte rädd nu, men Ali kräktes och nu ser det ut som han har ett krampanfall. Det är nog bäst att du inte kommer hit." Jag är naturligtvis tvungen att gå ut och se efter hur det står till. Ali ligger på marken och sparkar med bakbenen och det ser verkligen otrevligt ut.

Medan sambon berättar hur Ali strax innan anfallet sprungit runt i cirklar helt panikslagen går jag ut i inneskor för att se hur det är med honom. Då reser han sig upp och börjar vanka runt i cirklar igen. Jag föreslår att vi skall ringa veterinären, men sambon tror inte det är möjligt att sätta sig och åka till Skara mitt i natten. Jag håller fast kopplet medan Ali blir alltmer uppjagad och försöker fly från mig. Det är halt i inneskor och jag kan knappt hålla emot. Sambon kommer med stövlar till mig och jag försöker lugna ner Ali. Det går inte. Han drar och försöker komma undan från mig och börjar skälla.

När han märker att jag inte ger med mig går han rakt fram till mig och ställer sig med framtassarna på mitt bröst stirrandes stint i mina ögon. Det är något obehagligt med hela situationen, han är lugn på ett väldigt konstigt sätt. Jag tar tag i halsbandet på båda sidor om halsen. Ali börjar morra åt mig och visa tänderna, och det är inga lekmorrningar vi talar om här. Jag släpper taget och kastar mig in genom ytterdörren. Kopplet hänger jag om handtaget på insidan, sen är det bara att stå och hålla emot.

Ali gör utfall mot dörren, skäller och morrar och verkar helt galen. Jag ropar på hjälp och säger åt sambon att ringa till grannen, att de kanske får komma och skjuta honom. Ingen av oss vågar gå ut och binda upp honom, och att ta in honom är inte att tänka på. Efter ett långt telefonsamtal kommer sambon och räcker telefonen till mig. På frågan hur det står till svarar jag "Det är rena Cujo här". Grannen föreslår att vi skall ringa till blå stjärnan eller distriktsveterinären. Jag står och håller dörren med alla mina krafter medan sambon går och ringer. Tack och lov får han tag i distriktsveterinären som visserligen är vid norska gränsen men kommer att vara tillbaka om högst två timmar. Han tror, precis som vi, att det är ett epileptiskt anfall. Vi hämtar en stol och turas om att hålla fast dörren medan Ali gör upprepade utfall. Jag har aldrig förr hört en hund låta så arg, och jag har ändå stött på aggressiva hundar förut.

Jag sitter och tänker att det är idioti att sitta i flera timmar och hålla en dörr och plåga både oss och hunden. Då och då gläntar jag på dörren varpå Ali gör nya utfall. Veterinären tror att han kommer lugna ner sig så småningom, men medan vi sitter där och väntar beslutar vi att avliva Ali. Man kan inte ha en hund som är aggressiv, även om han blir bättre finns det ju inga garantier att han inte får ett nytt anfall.

Efter en timme verkar Ali lugna ner sig, och till slut vågar vi öppna dörren.

När veterinären ringer vill han absolut inte gå med på att Ali måste avlivas. Det är mycket ovanligt att sådana här anfall kommer tillbaka och dessutom finns det en bra och billig medicin. Sambon förklarar gång på gång hur situationen är och att vi redan bestämt oss, men han ger inte med sig utan vill att vi provar medicinen först och lovar att ringa in receptet till apoteket i morgon.

Så här befinner vi oss nu, trötta, ledsna och villrådiga. Kan man med gott samvete ha kvar en hund som betett sig så här? Kan man med gott samvete skjuta en hund för att den haft ett anfall? Vad är rätt, vad är fel. Vad kommer grannarna säga när de får höra det här i morgon? Jag hoppas att jag får sova i natt och är väldigt glad att jag inte arbetar resten av veckan. Kanske kommer svaren att uppenbara sig efter en natts (och förmodligen hal dags) sömn.

#blogg