Vårhelvetet

Att lida av vårdepressioner är inte särskilt kul. Dels mår man skit, dels blir människor i ens omgivning nästan förbannade för att man inte välkomnar solen med ett leende. Nu var det i och för sig många år sedan jag blev riktigt deprimerad men en släng av nedstämdhet drabbar mig varje vår/sommar. Och jag har en jävla förmåga att tänka tillbaka på tillfällen när jag mått dåligt och då kommer ångesten tillbaka igen. Självplågare av första graden är jag.

Så när solen börjar stiga lite högre och värma lite mer känner jag hjärtklappning. Den förbannade solen bländar mig på morgonen när jag går till bussen, blänker i datorskärmen och tv:n och är allmänt störande. Häromdagen såg jag det första vårtecknet, ett av de otrevligare. En spindel kilade över vägen. Jag är fullständigt paniskt rädd för spindlar. Jag vet att de inte är farliga (i Sverige) och att de inte kan göra mig något. Det hjälper inte! Det är en fobi för i helsike. En fobi är just en överdriven och irrationell rädsla för något. Jag är så rädd så att när jag arbetade på bibliotek och satte upp fackböcker så var det en bok som fick sig ett antal flygturer. Vad jag finner i skogen heter den, och den har på framsidan ett antal småkryp avbildade, däribland en spindel. Värt att nämna är att de är tecknade. Varje gång jag tog upp den från vagnen, vände på den och fick syn på spindeln skrek jag, eller snarare grymtade, panikslagen till och kastade den ifrån mig med full kraft. Det skedde helt på reflex, tänk om man haft de reflexerna när man spelar någon FPS. Efter några år lärde jag mig dock att se och känna igen den redan när den stod på vagnen och kunde på det sättet låta bli att ta i den.

Men det är inte bara spindlarna som gör våren svår. Det är något med ljuset. Om jag gick i ljusterapi skulle jag vara deprimerad året runt. Som en bekant sade till mig en gång: Du håller med om att alla människor är unika, men på något sätt är du ändå unikare. Jag är unikare.

#blogg