Fragment

En mörkblå rullgardin. Det hörs ett dovt muller från trafiken på gatan utanför. Sängen är varm och skön. Jag väntar på att mamma skall komma in med flaskan med välling. När den kommer är vällingen varm och len i min mun. Denna morgonritual är bilden av min barndoms trygghet.
En morgon kommer pappa med vällingen i en mugg. Jag är för stor för att dricka ur flaska tycker han. Och min värld rämnar.

Efter att ha sparkat sand i ögonen på mig, bestämmer den främmande flickan att vi ska bli bästa vänner. Hon tar mig i handen och släpar med mig till ett av höghusen på Baron Rogers Gata. På väg upp i hissen bestämmer hon sig för att se vad som händer om man trycker på alla knapparna, inklusive nödstopp. Vi fastnar. Jag visste inte att man kunde fastna i hissen och alltså inte att man kan komma loss igen. Jag är sex år och vet att jag kommer att dö.

Vid tretton års ålder är jag sommarbarn hos Sonja i Uddevalla. Det är mest som ett läger, sex flickor som bor i en stuga för sig, men jag får i alla fall vara på landet. Vi leker och bråkar och hittar på dumheter, som alla barn. De andra flickorna brukar få paket med godis och presenter hemifrån men min mamma är ganska dålig på att skriva brev. Det gör inte så mycket. Jag vet hur det är och dessutom kan vi plocka blåbär och sälja på torget i Uddevalla för att få lite godispengar.
En dag säger Sonja att jag har fått brev. Det är så ovanligt och jag blir så otroligt glad. Sen överräcker hon ett reklamutskick som är adresserat "Till Lantbrukaren". Hon skrattar gott åt min snopenhet och alla stämmer in i skrattet. Jag försöker som vanligt att låtsas som ingenting.

Visa aldrig att du är sårad. Det är en lika viktig lärdom för ett utsatt barn som för ett vilt djur. Visar du svaghet så tar de dig. Men det är svårt. En del av svagheten är just att inte kunna förställa sig. Man blir som en pipleksak som alla kan trycka på för att framkalla ljud, Såväl andra barn som vuxna. Men det sägs ju att det som inte dödar oss gör oss starkare.

#blogg