Tankar om släkt och familj

Medlem
Tankar om släkt och familj

Det är konstigt hur tankar och händelser ibland kan stråla samman. En kommentar från min chef fick mig idag att börja fundera över min släkt.

Saken är den att jag aldrig fick träffa min riktiga pappa. Mamma träffade honom när hon bodde i Schweiz. Efter att jag blivit till fick min mormor cancer och mamma kände sig mer eller mindre tvungen att flytta hem till Sverige igen. Det visade sig att det inte var så förskräckligt allvarligt med mormor men mamma kunde inte resa tillbaka igen och alltså föddes jag i Sverige. Hade inte mormor blivit sjuk hade jag varit schweizare. när jag var liten brukade mamma mamma prata om pappa och hon sade att vi skulle åka och hälsa på honom när vi fick råd. Vi fick aldrig råd och när jag var nio dog pappa i lungcancer. Kvar blev mina tre halvsyskon. Jag vet inte om de ens känner till att jag finns. Pappas fru kände till mig, hon skickade pengar när han dog och foton från begravningen. Jag har två kort på pappa och på ett av dem är han död.

I alla fall så satt jag på jobbet och undrade hur mycket släkt jag har i Schweiz egentligen, eller i Italien för den delen eftersom det var därifrån pappa kom. När jag kom hem från jobbet möttes jag av beskedet att morfar är döende.

Jag har ingen egentlig relation till morfar. Det var mormor som fanns till för mig under barndomen. Det var i skåne vi tillbringade sommarloven, inte hos morfar i Gävle. Men träffade honom gjorde jag då och då när han kom på besök. Och en gång fick jag femhundra kronor av honom vilket var väldigt mycket pengar för en som hade fem kronor i veckopeng. Jag gömde femhundringen i en bok och lyckades faktiskt glömma bort den till en dag långt senare när jag tog fram boken och sedeln ramlade ut. Det var som att få femhundra kronor igen.

Morfar var den där lite främmande, skrämmande mannen som kom några dagar om året, som fick mamma att göra gräddsås och sallad till maten, som klappade oss barn på huvudet och stack till oss en slant. En enda gång åkte hela familjen till Gävle och hälsade på honom. Det var hos honom och hans fru jag lärde mig att älska pussel. Senare, när jag tillbringade några lov hos min morbror åkte vi ut till Säljemar några gånger. En gång på vintern för att låna skidor åt mig. Men jag har aldrig kommit honom nära.

Det riktigt sorgliga är att jag har släktingar som jag har stått nära men som jag inte har pratat med på många år. Jag växte upp i en stor familj. Mamma gifte sig när jag var liten och jag fick många halvsyskon. Dessutom hade min styvfar ett antal barn innan som så småningom dök upp i våra liv. Vi umgicks också mycket med mammas syskon särskilt så länge mormor levde. Jag tillbringade loven hos henne och mina kusiner kom dit någon vecka. Sedan blev vi vuxna och skaffade nya familjer och gled mer och mer ifrån varandra. Sedan mormor dog har jag inte varit i Skåne en enda gång. Tiden, pengarna eller energin tycks inte räcka till. Det är bedrövligt.

#blogg


signatur

Våga vägra smileys!

1
Skriv svar