Om en anställning som gick åt helvete

Det är dags för ännu ett långt och självutlämnande inlägg som inte gör någon glad och antagligen framställer mig som en idiot. Men det är en gammal sorg som jag har haft svårt att släppa. Om du mår skit och inte orkar läsa om andra som mår skit så hoppa över.

För många år sedan var jag kommunanställd. Jag arbetade på ett bibliotek och eftersom det var ett av mina drömjobb var allt frid och fröjd. Jag hade turen att arbeta under en person som inte var rädd för att lära mig allt hon kunde. När hon sedan slutade för att bli assistent till kulturchefen hade jag full koll på läget. Medelåldern var ganska hög på arbetsplatsen och vi hade ganska nyligen datoriserat så det var jag som ung och orädd som alla gick till när det blev problem. Jag satt som spindeln i nätet. När nästa gick i pension ville jag söka jobbet som kontorschef men visste att det inte var någon idé. Jag har mina problem som både jag och min chef var väl medvetna om.

Det anställdes en ny, yngre person och jag kände liksom på mig att mina dagar var räknade. Mycket riktig märkte jag hur jag fick mindre och mindre att göra. Ingen kom till mig med frågor och problem längre och jag hamnade liksom i ett vakuum. Nåja, det är sådant som händer när en arbetsplats omstruktureras men det var likväl mycket svårt för mig. Hade det stannat vid det hade det kanske gått bättre men det gjorde det inte.

Helt plötsligt var jag inte värd ett skit. Min chef tyckte att jag var aggressiv under en diskussion och efter det hyssjade hon åt mig så fort jag öppnade munnen under personalmötena. Jag slutade gå på personalmötena. JAg började fasa för att gå till jobbet. En dag sade en arbets"kamrat" åt mig att jag inte var värd någon respekt för att jag inte var anställd på samma villkor som de andra. Jag hade nämligen lönebidrag.

Till slut orkade jag inte gå till jobbet. Jag sjukskrev mig en vecka och använde veckan till att planera mitt självmord. På söndagen gjorde jag ett försök och misslyckade men blev äntligen sjukskriven.

Under ett års tid gick jag sjukskriven och hade under tiden samtal med chef och företagshälsan för att försöka komma fram till en lösning. Under tiden slutade min gamla chef och en ny började. När jag besöker arbetsplatsen veckan innan jag skall börja jobba igen finner jag mitt skrivbord tömt och alla mina saker nerpackade i lådor. Jag får då veta att det har anställts en ny person som skall ha skrivbordet och att jag fortsättningsvis skall sitta i kapprummet. Detta har min goda arbetskamrat och min före detta chef bestämt. Min nya chef har dock inte protesterat mot detta.

Jag vägrade gå med på detta och nya samtal inleddes. Efter mycket diskuterande fram och tillbaka och ett absolut krav från min sida verkade jag få som jag ville. Men när jag kom till arbetet visade det sig bara vara prat. Jag fick inte ens ställa tillbaka mitt pennställ på skrivbordet. Jag gick hem för att aldrig mer komma tillbaka.

Jag valde att inte bråka, något som jag ångrar väldigt. Men just då orkade jag inte och dessutom användes min psykiska ohälsa som ett vapen mot mig. Men även en paranoid människa kan vara förföljd. Jag satte mig snällt och väntade på att kommunen skulle hitta en ny plats åt mig. Sex år går utan att de lyckas eller ens försöker. Sedan började min chef jaga mig och ville att jag skall säga upp mig. Jag vägrade. Hon förföljde mig på stan och tjatade på mig.

Då vände jag mig till facket. De sade att jag hade samma rätt till avgångsvederlag som alla andra men att jag måste vända mig till min lokala fackrepresentant. Detta gjorde jag och förklarade läget. Hann skulle genast ta itu med det. Det gjorde han inte. Under ett års tid ringde jag upprepade gånger och fick höra att imorgon skulle han träffa personalchefen.

Efter ett år ringde jag i desperation till huvud kontoret och bad om hjälp igen. Jag fick då höra att det hade gått för lång tid. Min Fackrepresentant hade alltså lyckats förhala ärendet till det gått för lång tid. Men det fanns en möjlighet att jag skulle kunna få pengar på en försäkring om det kunde anses att SKTF hade misskött ärendet. Ytterligare ett år gick åt medan jag samlade ihop intyg och skickade.

Häromdagen fick jag brev från Folksam att det inte blir något. Det finns inga papper som bevisar någonting och ord står mot ord, mina mot fackgubbens. Och han ljuger eller så är han korkad för han tycks inte alls ha fattad vad jag bad om hjälp med. Visst kan jag överklaga men det finns fortfarande inga bevis för någonting.

Min förhoppning var att jag skulle få någon form av ersättning och kunna släppa det här. Det är nio år sedan den där söndagen och jag blir fortfarande så upprörd att jag skakar när jag tänker på det. Och tyvärr tänker jag på det. Det poppar upp i huvudet då och då. Nuförtiden har jag svårt att gå på bibliotek, och det var förut en favoritsysselsättning. Jag önskar att jag kunde säga att det hjälper att skriva av sig det här, men jag vet att det inte är sant.

#blogg