Men det är ju jag!

Jag minns hur jag för några år sedan stod bakom en tant vid kassan på ICA. Det var en sådan där tant som alla hamnar bakom förr eller senare, en virrig och långsam tant som inte hittar plånboken och som inte har tillräckligt med pengar när hon väl gör det. Som tappar en bunt med lappar som måste plockas upp innan hon kan gå vidare så att man kommer åt att betala sina varor. Jag har många gånger stått och stampat otåligt bakom dessa tanter, suckat och tittat på klockan. Till mitt försvar skall sägas att jag oftast har en buss att passa vilket gör det hela till ett stort stressmoment.

Men den där dagen hade jag inte så bråttom och jag kände hur jag i stället log och kände någon slags ömhet mot henne. Jag ville ta hand om och hjälpa henne, räkna upp de kronor som fattades ur min egen plånbok. För jag var tillräckligt lugn för att inse att det kunde varit jag. Jag kommer själv att bli gammal och virrig och långsam, stå där med en massa lappar men inga pengar.

Det sorgliga är att jag redan är där och egentligen har varit det i många år. Jag har stått och panikslagen letat efter plånboken som jag lagt i innerfickan för att ha den nära till hands. Gång på gång faktiskt. Jag har stått och gråtit i kassan på ICA för att jag inte haft tillräckligt med pengar att betala det jättelass med varor jag plockat på mig. Jag har varit den tanten i kanske tjugo år redan men det var först idag som jag kände mig sådan.

Det började med att jag glömde att checka av när jag steg av bussen i Uddevalla. Det hade inte varit ett jätteproblem om jag kommit på det med en gång, men det gjorde jag inte. Sedan höll jag på att springa ifrån min kasse med den nyinköpta koftan. Nåja, sådant händer ju ibland. På bussen hem försökte jag reda ut hur mycket pengar som dragits av mitt kort efter den bortglömda utcheckningen och såg till min förskräckelse att det var alla. Från 143 kronor plus var jag nere på nitton kronor minus vilket var ganska mycket för "tre kuponger".

Trött och gråtfärdig sätter jag mig ner och försöker få av mig ryggsäcken varpå kassar med tröjor, lakan och en yxa far åt alla håll. Jag försöker samla ihop allt men eftersom bussen just kör genom en rondell går det sådär. Till slut kan jag slå mig till rätta och tänker att jag i alla fall inte får glömma att checka av den här gången men börjar undra om jag över huvud taget har dragit kortet. Så när jag skall av frågar jag föraren som tror att jag har betalat och menar att det märker jag när jag drar kortet. Jo, jag hade betalat.

Sedan står jag och väntar på att bagageluckan skall öppnas men det händer inget så jag får för mig att föraren glömt bort mig och går fram och hojtar lite varpå han säger att jag måste lugna mig. En perfekt avslutning på en stirrig och förvirrad dag. Jag känner mig synnerligen deprimerad.[i]

#blogg