Spelrecension - Prince of Persia: Warrior Within
Det gick bara drygt ett år mellan releaserna av Sands of time och Warrior Within. Vanligtvis brukar så kort tid mellan spelsläppen vara en indikation på en ogenomtänkt uppföljare, alltför identisk originalet för att tjäna snabba pengar. Men i Prince of Persias fall har det hänt en del grejer sedan sist. Prinsen har bland annat tappat sitt sinne för humor, blivit gravallvarlig, sminkat sig emo och börjat lyssna på hårdrock. Det är svårt att tro att det är samma prins från Sands of Time.
Warrior Within börjar med en skeppsfärd mot Island of time, dit prinsen färdas med sitt själviska uppdrag att ändra på ödet eftersom han tydligen insett att han ska dö en dag. Skeppet blir angripet av monster, vilket leder till att han spolas i land på sin destination. Här ifrån gäller det att springa fram och åter i ett slott med opraktisk arkitektur där hinder, fällor, avgrunder och klätterväggar måste tas an bara för att äntra nästa rum. Prinsen hittar så småningom portaler som tar honom mellan olika tidsepoker; dåtid då slottet var propert och ståtligt, och nutid då slottet förfallit precis på så vis att nya vägar banats upp för prinsen. Det är en kul idé att kunna påverka något i det förflutna för att förändra nutiden - något man inte alls tagit till vara på.
Storyn är minimalistiskt berättad med pinsamt dåliga filmsekvenser och usel dialog. Det kan ta timmar av speltid innan historien vänder blad, ändå är det fruktansvärt osammanhängande och förvirrande. Jag har ingen blekaste aning om vad jag gör när jag spelar, eller varför jag gör som jag gör. Ofta sker en kameraåkning när jag kliver in i ett nytt rum som redovisar vars jag ska bege mig, men jag får aldrig förklarat varför jag ska dit. Det är inte heller alltid spelet indikerar var jag ska gå härnäst, utan kan likaväl låta mig vilsen leta i timmar efter nästa checkpoint. Dessutom spenderas en absurd mängd speltid åt backtrackning. Samma rum kan behöva återbesökas uppemot fem-sex gånger.
Här kommer några saker Ubi Soft borde tänkt på:
* Reglera fallskadan. Om jag överlever ett fall bör jag förvänta mig att klara mig lindrigt undan samma fallhöjd, bara en meter högre - inte dö omedelbart även om jag har full hälsa.
* Möjliggör det inte för fiender att anfalla dig millisekunden efter att ett filmklipp spelats färdigt under strid.
* Om jag trycker på anfallsknappen och riktar spaken mot en tunna eller en kruka, betyder det att jag vill slå sönder den - inte vifta med svärdet ovanför.
* När en jaktsekvens inleds och man själv är bytet, se till att kameran visar de kommande hindren framför spelaren istället för att visa allt som finns bakom spelfiguren.
De gånger man får till ett riktigt bra flöde av våghalsig akrobatisk parkour ovanför avgrundsdjupa raviner, eller stiligt hoppar mellan smala avsatser omgiven av vackert hav eller rytmiskt studsar mellan två väggar - när det riktigt suger till i magen, då känns Warrior Within riktigt rofyllt. Men för varje sådan stund möts jag av minst tre oerhört frustrerande moment.
- - - - - - - -
Och då har jag inte nämnt frustrationen av att komma alldelens till slutet; allt som återstår att göra är att gå igenom den sista portalen och sedan slåss mot slutbossen, sparar över min enda sparfil för att sedan inse att en bugg inträffat - jag kan inte gå igenom portalen, ingenting händer, jag kan inte ta mig vidare. All den där speltiden - bortkastad!!! >: (
