Spelrecension - Prince of Persia
Det har blivit dags för en nystart för Prince of Persia-serien, vilket innebär en ny prins, nya miljöer och nya äventyr. Ubi Soft kände kanske att de ogärna låter den gamle prinsen genomgå ännu en underlig och schizofren personlighetsförändring som varje tidigare medialt uppträdande inneburit. Så de börjar om från scratch, och det ska bli intressant att se om den här prinsen kommer visa samma schizofrena och manodepressiva pendelbeteende mellan bergsstarkt ego och glasskört psyke för varje medverkan.
Den nya prinsen verkar må ganska bra än så länge. Han har koncentrationssvårigheter, då han har svårt att se allvaret i situationer, och varenda gång han yttrar något (vilket han gör ofta) måste det kläckas fram som ett sarkastiskt och lite spydigt one-liner skämt. Men jag föredrar honom såhär, framför för den okarismatiske prins vi fick kontrollera i Emo-simulatorn Warrior Within. Han påminner mig lite om Yorick Brown från Y The Last Man-serieböckerna, fast utan charmen och fyndiga humorn, de nördiga popkulturella referenserna, samt tyngden av att vara den siste mannen vid liv.
Ibland är vi till och med på samma våglängd, jag och prinsen. Som när han påpekar tempelmiljöns ologiska och opraktiska design, då varje mekanisk tryckknapp eller avsats är placerat oerhört svåråtkomligt åt. När man spenderat lite tid med honom blir hans sällskap väldigt påfrestande dock, då hans tonårsmentalitet svämmar över och han vill gång på gång uttrycka sin förtjusning och sitt intresse för sex och pengar.
Prinsen hamnar på sin hemresa efter ett tidigare äventyr vilse i en ökensandstorm och snubblar rakt ned i en grop och hamnar i ett bortglömt och isolerat tempelkomplex. Omedelbart stöter han på prinsessan Elika, intrasslad i en familjeintrig som leder till att en ondskefull gud släpps lös från sin fångenskap. Elika bär på mystiska magiska förmågor, men behöver prinsens hjälp för att förhindra att guden sveper sitt täcke av korruption över hela världen. Tillsammans beger de sig mellan olika plattformslandskap i den övergivna världen, för att leta upp ljusblåa energistrålar, som Elika kan alstra sina krafter genom för att hela landskapet från mörk korruption och få gräs och blommor att växa igen. Det är en ganska kraftfull scen, den första gången vi får se den, men eftersom detta är spelets huvudmål och du kommer att göra det frekvent blir processen snabbt tjatig och blek, oavsett hur vackert landskapet än förvandlas till.
Nystarten av serien har också inneburit att mycket som tidigare varit spelseriens signum, fällor till exempel har försvunnit. Den våghalsiga akrobatiken har man dock behållit intakt från Sands of time-trilogin, med en del spännande nya rörelser tillagda såsom förmågan att klättra korta sträckor på tak. Men ett väsentligt element som jag upplever som spårlöst försvunnet är äventyrskänslan. Prince of Persia har alltid haft en matinéstämning och även om miljöerna har en unik sagobokinspirerad estetik, som förvisso är praktfulla att beskåda känns dessa aldrig som hårresande upptäcktsplatser, utan snarare som min arbetsplats. Och prinsen och Elika är mina arbetskamrater, vardera insnöade på ett fåtal samtalsämnen. Han med sina one-liners och hon sin religion. Jag kan jag inte undankomma att det jag spelar är ett monotont arbetssubstitut som lokalvårdare snarare än ett spännande äventyr genom exotiska världar. Jag ledsagar Elika mellan korrupta landskap, så att hon kan hela dem, vilket får landskapet att explodera ut grönska och sprider ut svävande energibollar som jag sedan måste plocka upp för att kunna ta mig vidare, som en annan persisk pacman.
Jag förstår inte hur Ubi Soft tänkte när de brainstormade fram sitt spelupplägg. Hade man format världen så att energibollarna är placerade efter en snitsad bana som jag hejdlöst kan springa igenom hade det säkert varit mer stimulerande. Men de är spritt utplacerade och jag måste förvirrat leta i alla skrymslen och vrån och göra konstanta avbrott för att samla på mig dessa. Följt av minutlånga backtrackningrundor för att komma tillbaka till startpunkten.
Ibland avbryts ens arbetssysslor av en bråkstake, en korruptsmittad krigare som står i din väg och måste besegras. Man slåss aldrig mot fler än en fiende åt gången, och det är sorgsamt att stridsmekanismen stympats från tidigare delar i spelserien. Attackmöjligheterna är begränsande, man kan inte längre interagera med miljön eller dra nytta av den som man kunde tidigare, och utbytandet av de vanliga svärdshuggen ersätts ofta av simpla knapptryckstajmande quick time events.
Jag upplever även storyn som väldigt oinspirerad och ospännande då varje kommande bosstrid är markerad på världskartan så fort du får tillgång till den - var ligger spänningen i sådana spoilers? Jag förstår inte varför de ville göra upplägget så strukturerat för spelaren redan från början. Jag hade också svårt att bli involverad i handlingen när hela världen tycks bestå till så stor del av magiskt hokus pokus vilket gör att egentligen vad som helst kan hända. Överraskningar och oväntade händelser tappar sin klang när det alltid finns en besvärjelse eller trollformel som kontrar den föregående. Inte ens figurerna är särskilt intressanta, även om de har en starkare attityd än vad många andra spelfigurer brukar ha, är de fortfarande väldigt platta och endimensionella.
Jag kan inte påstå att Prince of Persia är ett enkelt spel, även om det är omöjligt att dö, eftersom Elika med sina krafter ingriper med ett räddningsförsök när fiendens höjer sitt vapen för nådastöden eller när prinsen tar ett felsteg och störtar mot en säker splatterdöd mot bergsklippor långt under fötterna. Istället teleporterar hon prinsen till senast bestigna fasta markplätt eller drar undan prinsen från fiendens våld till bekostnad av att fienden får återhämta sig från sina sår. Utmaningen är ungefär densamma som i andra spel i samma genre, spelet är bara mer förlåtande och jag ser hennes ingripanden som ett snabbt och uppskattat checkpoint-system, ypperligt anpassat för den här spelgenren. Däremot är hela spelet understimulerande. Ubi Soft har misslyckats med alla väsentliga aspekter som gör ett underhållningsspel underhållande. Striderna, akrobatiken, spelupplägget och storyn är alla antingen så enformiga eller understimulerande att mitt uppdrag att rädda världen från korruption porträtteras som vardagliga arbetssysslor följt av obligatorisk meningslöst uppehåll för att samla svävande bollar. Om ett spel ska kännas som ett extraarbete vill jag helst ha betalt för tiden jag spenderar med det, så de enda personer jag kan rekommendera detta för är anställda spelkritiker.
