Skämt och allvar
Jag såg Henrik Schyfferts "The 90s - Ett försvarstal" på SVTs direktsändning i helgen där han orerade om det ironiska 90-talet och den självdestruktivitet som ligger i att skämta bort allting och aldrig säga eller uppfatta något på fullt allvar.
Till viss del tror jag att det senare 2000-talet, och främst internet-"kulturen" (there goes the quotation marks) präglas av samma ironi och cynism. Idag, mer än någonsin, är det otroligt viktigt att man är medveten om vad man säger och hur det uppfattas. Google och Wikipedia blir en sorts equalizer där alla plötsligt spelar med ungefär samma villkor. Den rent astronomiska mängden information på nätet nullifierar behovet att någonsin fråga någon om något. Om man hör namnet på ett okänt band, en förkortning man inte förstår eller ett creddigt citat så är en förklaring alltid tillgänglig. Med dessa förutsättningar blir okunskap så mycket mer socialt straffbar.
I en konversation av idag gäller det att alltid ligga ett eller två steg före. Man måste vara medveten om hur åhörarna kommer att uppfatta det man säger och gärna kontra den tanken redan innan den uttalats. Om du råkar gå runt med en riktigt ful tröja så gäller det att påpeka fulheten hos tröjan innan någon annan gör det. Då visar man på sin egen vetskap om att tröjan är gräslig och har därmed förmildrat valet att bära den. Om man råkar säga någonting som lätt kan få ett nedslående, skämtsamt och gärna barnsligt sexanspelande svar så gäller det att anmärka detta själv innan någon annan har chansen. Om någon ändå lyckas så gäller det att ha en schysst comeback, vilket inte alltid är så smidigt att komma på i stridens hetta.
Ett knep för att alltid ligga steget före är att helt enkelt fucka upp alla dina meningar så att ingen kan vända de emot dig eller använda de för skämt på din bekostnad. Om du serverar chokladpudding (vilket du förstås gör dagligen) så kan man helt enkelt dra av en "Varsågod, här får du lite bebisbajs!" för att vara säker på att ingen drar något bajsskämt om din fina chokladpudding. Om man istället äter en banan så kanske någon klipsk jäkel vill dra ett fallosrelaterat skämt, så i korthet gäller det att ständigt mumla "Här går jag och suger snoppskaft." varje gång man käkar banan. Prova själv! Man får jättemånga kompisar!
Min grundidé (som verkar ha gått åt pipsvängen) med det här inlägget var att bli lite seriös för omväxlingens skull. Dels efter att ha läst redaktör Peterssons senaste bloggeri som, likt ett antal tidigare, var allvarsamt och väldigt gripande.
Något som däremot inte ska skämtas om är att vår äldsta katta, Sussie, avlivades idag. För 13 år sedan kom hon vandrandes och följde med oss hem när familjen just flyttat till vårt nuvarande hus. När vi promenerade i landskapet så kom hon plötsligt pinnande på sina små pigga ben och bestämde sig helt sonika för att bo hemma hos oss. Nu hade hon blivit ganska gammal. Den senaste tiden var hon inte rumsren längre och hon kom inte alls överens med vår andra, betydligt yngre katt Missan som för två veckor sedan fick ungar. Hon ryckte loss hårtestar från sin egen rygg. Det var något fel på henne rent psykiskt. Veterinären sa tydligen att man ofta låter så gamla katter som mår dåligt somna in. Det är ju en liten tröst. Men jag träffade inte veterinären. Jag visste att vi skulle avliva Sussie, men jag visste inte när. Inte förrns imorse när jag får höra att de redan varit hos veterinären. Som vore jag ett litet barn har föräldrarna inte berättat att det var dags fastän de bokade tid redan i förrgår. Jag förstår inte varför. Kanske för att mina mindre syskon inte skulle få reda på det. Jag vet inte. Det var ett planerat avsked, olikt de flesta, men jag fick iallafall inte säga farväl.