Mobilspel
Jag har en längre tid använt en Nokia 1112. Både till utseende och funktioner väldigt nära släkt med mellanstadievärstingen Nokia 3210. Hade man ingen 3210 eller 3310 i plugget så var man kass och förtjänade att bli mobbad. Alboskolan var en betongdjungel, mycket lik den som Ayo orerar om i sin tidsenliga låt på ämnet (kolla videon för nostalgi och glädje).
Nyligen gjorde jag slag i saken och gick ner på byn för att baxxa en nalle av någon pensionär. Vad jag fick tag på var en Sony Ericsson Z710i. Ungefär lika många år på nacken som en 1112 men med färgskärm, kamera och java-applikationer. En vetenskaplig jämförelse telefonerna emellan ger oss följande information:
Använd detta väl.
Hursomhelst så råkade jag även komma över en uppsjö mobilspel. Utvecklare som Gameloft, Disney Mobile Interactive och Vivendi Mobile Games arbetar around the clock för att pumpa ut halvmesyrmässiga skräpspel. Jambagenerationen stänger ibland av de diskantvåldtagna Lady Gaga- och Sean Kingstonlåtarna som deras överavancerade mobiltelefoner förpestar ljudmiljön med för att köpa dessa spel samtidigt som de beställer prenumerationer på animerade giffar och MP3: or i låg kvalitet för 50 kronor i månaden per "kategori".
Mobilspel är den nya tidens ständigt utpumpade Atari/Master System/NES-spel. Back in the day så kunde vilken pengakåt, halvteknisk tönt som helst göra ett genomsnittligt plattformslir och försöka tjäna nog med pengar på den oupplysta massan för att kunna finansiera partyknark. Nuförtiden är det de evinnerliga "casual games" som man kan sälja för hur mycket pengar som helst trots att produktionskostnaden ligger på runt "50 dollar och en polare som kan programmera". Amerikanska hemmafruar är trötta på att pöka poolkillen, heter det, och nu vill de ha spelglädje en masse i form av "matcha färgerna", "spela sudoku" eller "klicka slumpmässigt över hela skärmen och hör en fanfar". Mobiltelefonen är en perfekt plattform för sådana spel. Det är inte bara sjukt enkelt att köpa skräpet och få kostnaden debiterad från den ständigt infrysande "ring för hela beloppet"-potten, utan man kan även ta det med sig överallt! Wow! Framtiden är här!
En stor mängd mobilspel är även pinsamma versioner av stripp-poker. Det behöver inte ens vara poker. Vilket skitigt gammalt 80-talsspelkoncept som helst kan göras 100 gånger mer lukrativt genom att slänga in dassiga bilder på genomsnittliga brudar som visar hud och sideboobs. Målgruppen är förstås pubertala pojkvaskrar som är lite för hormonstinna för sitt eget bästa och bara måste dra en tarzan på skoltoaletten. Tetristajja är ett verb som Horace Engdahl borde knöla in i ordlistan.
Jag går vilse i mina egna konstiga resonemang. Slutsatsen är iallafall: håll er borta från mobilspel. Det finns några stycken som faktiskt är okej, men oftast klarar man sig utan dem. Berätta även för släktingar och vänner vad den där konstiga kabeln som följer med telefonen är till för. Om de visste hur man slängde in sina egna MP3: or och bakgrundsbilder via USB så hade de inte slängt sina pengar i Jambasjön. Better yet, om någon i din närhet köper någonting från en sån där annons, slå dem. Lär in några schyssta moves för att tillfälligt paralysera folk och använd dessa snabbt och utan tvivel om någon 12-årig kusin skulle börja knappra in SMS-koder. Tough love har alltid funkat.
DISCLAIMER: Nej, jag själ inte mobiltelefoner från gamla gubbar. Bara tanter, för de kan inte slå tillbaks.