Machete-slaktande doktorer.

Igår spelade jag rollspel. Nej, inte Baldur's Gate eller Oblivion. Nej, igår spelades det "riktigt" rollspel, nämligen World of Darkness, eller mer bestämt Hunter: The Vigil.

Jag har alltid varit intresserad av WoD, kanske inte på det där creepy Goth-wannabe-vampire-dark-and-moody-sättet, men som öh, bakgrundsfantast? Jag tycker om att läsa om olika världar, typ Forgotten Realms eller just WoD, kalla det en hobby eller nåt. Iallafall så hoppade jag in i ett pågående äventyr som några andra nybörjare har, min lillebrorsas polare Anton var spelledare och han är en naturbegåvning, lagom med improvisation och ram-historia, som jag hoppades på att det skulle vara. Det första jag gjorde var att skapa min Hunter, den föredetta muslimska doktorn Muhammad Clay som svårt traumatiserats av monster-anfall på sin moské och därigenom förlorat sin tro. Han är krigsläkare och en jäkel på att slåss med Machete, men jag/han funderar på att börja lära sig handskas med pistoler också, måste lära mig det imorgon när vi kör!

Vi kör inte så värst seriöst egentligen, vi använder inte våra karaktärsnamn när vi pratar med varandra och vi satsar mer på humor än en mörk berättelse, men det är inte mindre spännande för den delen! Igår så slaktade vi 3 gangstas och en luffare (vittne till massakern) i en gränd utanför vårt hus, vi befann oss i ett bakhåll från Furior, jag sparkade in en dörr i ansiktet på en 45-årig rökare (vars lägenhet vi "lånar") och sen hade vi en fet final fight i en park mot 5 vampyr-wannabes som vi skickats för att mörda. Allt som allt riktigt kul, spännande och inte töntigt på något sätt som många fördomar kanske ser det. 10 timmar satt vi och spelade, först fyra och sedan en mat-paus för ytterligare ett pass på ca sex timmar.

Jag behöver väl inte ens säga hur trött jag var när jag jobbade direkt efteråt?

#blogg