DRAG ME TO HELL

Grejen med Sam Raimi + Skräck är att det är alltid väldigt bra. Visst, Evil Dead 2 är inte lika mycket skräck som ettan och del tre är mer bisarr än ångestladdad, men det är ändå någonting med genren som får herr Spider-Man att lyckas extra bra. Med min tidigare erfarenhet av mannen och hans verk så var jag ganska säker på att nya alstret DRAG ME TO HELL skulle bli höjdpunkten för detta halvårets biofilm. Oj vad jag hade rätt.

Det första man egentligen bör säga om DMTH är att den är väldigt mycket Evil Dead, alla ingredienserna finns där, det på sina platser överdrivna våldet, humorn och stämningen, allt det som gör filmerna om Ash så bra. I korthet så handlar filmen om att Christine som jobbar på en bank en dag avslår ett lån från en gammal zigenarkvinna som därför bestämmer sig för att förbanna Christine så att hon slängs ner i Helvetet (!). Att huvudpersonen nu är en blond osäker kvinna istället för Mannen med Hakan och Hagelbrakarn ger mer skräck än humor till en början, då Christine terroriseras av den demon som kommit för att ta hennes själ och liv. Lamia som demonen kallas rör sig bland skuggorna och man får aldrig den där "Slasher-mördaren" som många moderna skräckfilmer (även de utanför gernen Slasher) dras med, att man hela tiden får se antagonisten och vad denne sysslar med, vilket är ett plus då det får oss att känna oss mer som Christine i hennes ovetande.

Jag är en fan av skräckfilmer, jag älskar att bli skrämd. Riktigt skrämd alltså, den där svettiga rädslan som får dig att bli svag i knäna och darrig, som får dig att vända dig om när du går själv. Samtidigt älskar jag också mardrömmar och hela den biten med att vakna svettig mitt i natten och andas ut av lättnad att man vaknade upp även denna gången, så ja, jag är kanske lite skadad av den här typen av filmer, men DMTH är ingen sån film. Jag tycker filmen är kanonbra och jag satt och gapskrattade hela tiden, men jag blev aldrig särskilt rädd, det mesta som får en att hoppa till är snabba skrämseleffekter, som Raimi å sin sida är bättre på att använda då de kommer lite senare än vad som förväntas, men den krypande rädsla infinner sig aldrig, fast det är inget större problem.

Som med Evil Dead-rullarna så finns det en hel del äckelsekvenser och främst en sak kommer fans av tvåan känna igen och sånt här är kul att se på bio, det är kul att höra hur publiken reagerar (många par i salongen igår) och det är kul att skratta åt det. Det är inte ofta vi får bra skräckfilmer på bio, eller ja, bra skräckisar överhuvudtaget, men DRAG ME TO HELL är ett lysande exempel på hur moderna skrikfilmer inte behöver skilja sig så mycket från äldre beprövade grejer. Vi blir fortfarande rädda av demoner, döden och det okända och vi blir fortfarande glada och förtjusta när protagonisten till sist får nog och slår tillbaks. Sam Raimi som en av genrens bästa vet detta och ger oss precis vad vi vill ha och då han förmodligen är en av de bättre aktiva regissörerna just nu (inom många genres) så hoppas jag att han med den här pausen från Spindelgrabben får ny luft i lungorna och kan ge oss en bra fyra och femma, med Bruce som Carnage kanske? Tål att tänkas på.

#blogg