Jag, Carl-Uno Sjöblom och Shinobi
Såg nyss Schyffters eminenta försvarstal av 90-talet på SVT. Det var en bra blandning av humor och allvar.
Men det som slog mig mest var hur många unga idag som inte fattar vilken tid man växte upp i. Det fanns verkligen bara två kanaler (eller tre, jag bodde tillräckligt nära Danmark för att få in DR1) och de sände inte dygnet runt. TV-programmen var generellt inte bra heller men man satt ändå klistrad vid tv:n fram till 23:30 på fredagkvällarna när sändningarna slutade. Det var någon skit om en kines som gick in på ett svenskt bibliotek som han skulle råna. Han skrek "Detta äl ett lån!" till bibliotikarien, som då blev osäker på om rånaren ville göra ett lån eller om han ville råna biblioteket.
Astråkigt såklart men ändå satt man där och så funkade det. Varje helg. Min dotter kommer aldrig att kunna föreställa sig en sådan mediaverklighet när hon växer upp.
Dessutom köpte man lösgodis i småpåsar. Varje godisbit kostade mellan 10 och 50 öre och man köpte dem styckesvis. Man hade fått plats med 20 småpåsar i dagens normalpåsar för lösgodis. Till det drack man en 33cl läsk, som man plockat ur drickabacken. Tvålitersflaskor med Coca Cola fanns inte på kartan.
När jag tänker tillbaka på det, har jag nästan svårt att tro att jag växte upp under sådana förhållanden. Inte för att det på något sätt var synd om mig med en sådan uppväxt, eller att vi skulle ha det objektivt bättre idag med fler kanaler, mer godis, etc, utan därför att det låter så jäkla overkligt. Som att titta på en gammal film från den tiden, skratta åt det, och inte alls identifiera sig med det, trots att man faktiskt växte upp på den tiden.
Jag har upplevt mordet på Palme, Berlinmurens nedmontering, en dopad Ben Johnson, U-137, Hubba Bubba-läsk och Kryzz. Jag har sett Ebbe Carlsson tyna bort i AIDS hos Stina Dabrowski, Jan Guillou lämna tv-programmet Svepet i direktsändning och jag har haft en ung Tony Hawk som idol (innan han började fjanta runt med Jackass-gänget). Men idag har jag svårt att tro det, för det var en annan tid. Det känns lika befängt som om jag hävdat att jag levt under 30-talet.
Ah, fuck it! Who wants some pie?! (fint pris till den som kan säga vilken ikon som myntade det uttrycket (utan att googla såklart))