Dragon Age: En studie i rött
Först och främst. Detta kommer inte att vara en recension av Dragon Age. Det kändes meningslöst eftersom Emil redan har gjort det så bra i tidningen. Han skriver det som jag hade velat få fram och betyget är i paritet med var jag skulle gett det (90+).
Så jag kommer att gräva ner mig i detaljer istället. Detaljer som kommer att fokusera på vad som borde bli bättre eller förändras på något sätt och det kan låta väldigt negativt och jag vill därför poängtera att det övergripande intrycket av Dragon Age är väldigt positivt.
Lite stats:
Det tog mig 59 timmar att klara spelet, jag har klarat 43% av spelet och upptäckt 90% av spelvärlden.
Med det sagt vill jag poängtera att jag inte gjorde alla sidequests jag hittade och fokuserade på ett (1) huvudparty. Jag har därför en hel del kvar att upptäcka till framtida genomspelningar (vilket alltså var meningen för att få nya moment när jag spelar med andra origins).
Alltså är Dragon Age ett massivt spel. Enligt min åsikt är det det bästa rollspelet i den nya eran av rollspel som gjorts i 3D (KotoRII är tvåa och Mass Effect trea på min lista).
Men inte utan att spelet kan förbättras. Det som kanske stör mig mest är alla fed ex-uppdrag. Hitta X antal föremål eller döda Y antal av Z. Dessa får man i huvudsak av olika quest boards hos the Chantry, Blackstone Irregulars och the Mages' Collective. Dessa uppdrag tillför ingen egentlig spelglädje och jag hade önskat att man tog bort dem helt och hållet.
Grafiken är inte superduper, och det stör egentligen inte mig, men vad man lyckats med är designen. Jag tycker framförallt stilen hos dvärgarna i Orzammar är grym. Den ser ut att vara inspirerad av Maya eller Aztec-indianerna i Mellanamerika. Designen slår allt jag sett i andra rollspel (önskar dock att utvecklarna varit lite mer vågade med färgerna, det blir lite väl mycket brunt ibland).
Spelets främsta styrka är att man i mångt och mycket gått ifrån uppdrag som slutar med ett uppenbart gott alternativt och ett uppenbart ont alternativ. Istället blir det "pest eller kolera" som man tvingas välja mellan och det gör berättelsen långt mycket starkare än vad den någonsin varit i ett annat spel. De främsta exemplena är -spoiler- slutet på äventyret i Redcliffe där man tvingas att välja mellan att döda en liten pojke (besatt av en demon) eller att använda sig av blodsmagi eller uppdraget i Orzammar där man tvingas att välja mellan två dvärgar som ska ta tronen och ingen av dem ärJesus precis.-/spoiler-
Tyvärr finns det vissa brister i den övergripande berättelsen som stör mig oerhört mycket. (end game spoilers) -spoiler- Loghain, som är huvudskurken, förstår jag inte mig på. Jag har läst de två böckerna, som föregår spelet, och där är Loghain en hjälte som räddar Ferelden. Och i spelet agerar han helt galet. Han tar i praktiken livet av sin kung, d.v.s. sin bästa kompis son, han skickar lönnmördare kors och tvärs över landet och ger sig i kast med slavdrivare. Loghain är förvisso en man som låter målet helga medlen men ändå får jag inte det att stämma överens med hans karaktär från böckerna.
I spelet motiveras det med att han planerar att stävja hotet från Orlais först innan han tar tag i hotet från the Darkspawn men det blir ett väldigt märkligt resonemang eftersom man i spelet aldrig får uppfattningen att Orlais utgör ett hot i det läget. Det är bara the Blight som hotet kommer ifrån.
Lägg därtill en übergalen Arl Howe som är sådär klassiskt ondskefull, alldeles platt och utan andra motiv än att vara elak så blir man lite trött på hur de hanterat politiken i Dragon Age. Där hade utvecklarna verkligen kunnat göra något starkare och mer trovärdigt.-/spoiler-