Recension auf Dawn of War II
Terapi för människor som saknar simultanförmåga. Recensenten inräknad.
Året är 2009 - och en illa besudlad herre ligger och ylar i fosterställning. Den unge mannen har precis utkämpat ett varaktigt slag som oavbrutet höjt tröskeln för överland. Det är inte tungt att bära enorma rustningar, men tufft att aldrig kunna bära dem som är tillräckligt enorma. Sedan, efter en utdragen sekund av absolut tystnad, reser sig plötsligt gestalten utan större påfrestning - och en aggressiv rytmik tecknar sig över dennes läppar. The fallen shall be forever remebered as the Emperor's Finest.
För er som tyckte att Company of Heroes var ett stort steg i förhållande till Dawn of War - här har ni Bigfoot. Relic har med sin Warhammer-tvåa stoppat om rejält i sin tolkning av strategi - och det mest anmärkningsvärda skiftet i denna gryende syn på spelstil är en smått kufisk inmatning av rollspelskomponenter. Det är knappast en överdrift att framhäva strategispelare som amatörer i karaktärsutveckling, och nu ska det huvudstupa basas över legioner av individuell uppväxt. Kanadensarna trotsar obestridligen sina grundvalar.
Fler älgakliv är det markant nedskruvade tempot, som egentligen inte är något annat än en tvångsmässig följd av rollspelsbegeistrandet. Det skulle nästan vara bestraffande svårt att behöva kontrollera horder av soldater och samtidigt ge dem specifika direktiv, med hänsyn tagen till deras individuella förmåga - som alltså är tillsatta av dig. Armésvärmarna är utbytta mot särskilda egenskaper, vapen och attacker som antas bli avhandlade med varsamhet, vilka också är i linje med karaktärstanken. Kort och koncist, bakom kulisserna är Dawn of War ett rollspel - och nere på marken en strategihybrid.
I varje kampanjuppdrag kontrollerar du fyra patruller.
Detta medför problem. Ponera att du plöjer ett rollspel i "himlaperspektiv", där du ska kontrollera och äga kompetens för fyra olika karaktärer (då spelets styrs patrullvis), och dirigera dem mot ännu fler fiender - utan pausknapp. I vissa situationer har det nämligen inte sparats på action, och tillsammans med dina soldaters ovilja att hantera fienderna på eget bevåg gör detta att du måste vara överallt och ingenstans precis hela tiden, vilket - även om det låter skumt - skänker känslor om otillräcklighet, samtidigt som det är fullt tillräckligt. Mekanismerna går i vågor, och ibland blir korta avbrott obligatorium för att kontroll ska kunna regera på slagfältet. Tangentbordets pausknapp tillstår förvisso spontana attacker från långfingret - men den är inte skapt för det ändamålet (specialegenskaperna är exempelvis låsta i pausläget). Vidare är det en berättigad fråga om pauslägen ens ska behöva användas i realtidsstrategi?
Grundtanken är så god att det frestar på insidan av mitt sköra kranium. Jag borde gilla det här. Detta är ett spel som inhalerar stora mängder syre. Men jag måste dessvärre cyniskt konstatera att ventilationen bitvis är ur funktion. Jag menar att det helt enkelt inte går att styra över spelet på den nivån som man vill. Det hinns icke. Och att vara tillfreds med pekpinnen är A och O i ett strategispel.
Men det märks i alla fall att Relic klappat medhårs vad gäller licensen som de representerar. Som limkladdare emeritus överraskades jag positivt av den utplacerade tyngden på spelets prefix: Warhammer. Miljöerna är definitivt rätt tolkning av the 41st millennia, men det tonas samtidigt ned av att grafiken inte alltid är särskilt speciell - även om terrängens kuvlighet imponerar. Handlingen är som hämtad ur en Warhammer-bok, inte minst till känsla. Strategikartan, där densamma kontinuerligt fortlöper, ger dig möjlighet att i omgångar välja vilket av ett, två eller max tre uppdrag du ska börja med. Detta fyller ingen taktisk funktion alls, mer än i vilken ordning du ska få varje uppdrags självskrivna belöning - och med tiden minskar dessutom valmöjligheterna.
Space Marines, alias de uppblåsta bakpartiernas armé, gillar att posera.
I mångt om mycket levererar faktiskt Warhammer 40.000: Dawn of War II rätt ingredienser i enspelarläget. Man blir ofta, synnerligen skickligt dessutom, indragen på fältet i ett annat manér än vad vi är vana vid - det blir mer personligt och direkt. Uppdragen är inte tråkiga och varieras till stor del av dig själv eftersom man också bestämmer vilka enheter som ska ackompanjera överhuvudet inför varje slag. När konceptet därefter överförs till flerspelarläget kommer osäkerheten igen. Dispositionen är suverän så länge du inte spelar matcher som innehåller mindre än fyra härförare - men allt under den siffran är tradigt, långsamt och avkskräckande. Men när de "rätta" matcherna vältrar online är spelet rysligt kul.
För tillfället experimenterar Relic väldigt mycket med sina spel. Nästan som att de har svårt att hitta skor som de verkligen vill gå i. Eller så är detta Relics naturliga tillstånd: Att ständigt polera på något nytt och vara allmänt kritisk mot det beprövade. Någonstans i jakten på den rätta tonen har det ack så viktiga kontrollelementet förbisetts. Detta betyder inte att Dawn of War II är dåligt - tvärtom. Fast träskor kan vara rätt otympliga att lulla omkring i.
+ Warhammer-känslan
+ Ljudet och röstskådespelare
+ Karaktärsvalen
+ Grafiken har sina stunder
- Grafiken har sina stunder
- Kontrollen spinner både bakom och framför tempot
- Många enheter och raser saknas
8 / 10
Om jag inte får leka diktator är jag en ledsen demokrat. Om jag får agera Gud är jag en nöjd general.