Tidnings-djungeln

Prenumererar på Super Play och har gjort detta längre än jag kan minnas (gick igenom min samling häromdagen och hittade nummer jag inte visste att jag hade). Jag har alltid sett tidningen som en outsinlig källa till nyhter och information men med Internets intågande har denna roll blivit utspelad med tiden. Super Play har alltså gått över till en mer analytisk roll. En tidning som gör de fördjupande reportagen och vinklar kulturen de rapporterar om (spel som konst i #159 som senaste exemplet). Jag har som trogen prenumerant heller aldrig känt behovet av att läsa en annan tidning från Sverige. Min tidning kommer ju relativt punktligt i brevlådan varje månad.

Blev därför lite förvånad när jag upptäckte tidningen Level bredvid Super Play i tidningsstället. Bläddrade lite i den och insåg vad jag inte gått miste om. Jag har aldrig haft koll på Level. Har blandat ihop den med andra tidningar. Visste inte vem som jobbade där, men blev inte förvånad av att se vad som fanns innanför pärmarna.

Ända sedan den första recensionen av Halo har namnet Thomas Wiborg förföljt mig. Under ett tag var han lite av en husgud med sina vitsiga och skarpa reportage. Han slängde sig med ord och uttryck som på den tiden kändes vågade och lite farliga. Han var, vad man i folkmun kallar, en vass reporter. Men när man läser en person och som ung tonåring tar till sig precis allt utan att filtrerar blir man hjärntvättad. Det var ungefär vid tiden som Halo 2 släpptes som jag hade börjat tappa förtroendet för herr Wiborg. Hans förhandstittar drypte av PR-prat från Bungie (något som de själva inte ens sysslar med) och trots att jag fann glädje i ett nytt bra spel läste jag inte texterna om det med stor entusiasm. Även hans gästspelande i Wimans på ZTV var en uppfriskande upplevelse i början. Men det ändrade sig och hann, innan programserien och tålamodet tog slut, bli en dryg och ensidig rapportering av vad som passade Thomas Wiborg själv.

Jag tycker inte illa om människor, inte heller om Thomas Wiborg, men jag blev glad när han lämnade Super Play. Att sedan se att han med vapendragaren Tobias Bjarneby startat en ny TV-spels-tidning för att försöka skapa något som Super Play inte var då, var väl inte så konstigt.

Oskar Skog var (trots sitt felstavade efternamn) den friskaste fläkt som drabbade Super Play då det begav sig. Han tog över Wiborgs roll i ungefär samma stund som Wiborg lämnade tidningen. Men han var inte en vass journalist på samma sätt. Han var bara glad att få spela spel. Och att skriva om dem. MSN-konversationer som oredigerade blev intervju-sektioner, nya sätt att se på spelrecensioner och rimmande som blev sånger? Det var Oskar Skog det. Att se honom försvinna med de två stora namnen ovan kändes konstigt. Jag saknade honom det ska erkännas. Han var inte alls lika intresserad att slå på den största trumman varje gång det släpptes ett spel. Han höll fötterna på jorden. Trodde jag. Min snabba genombläddring av Level visade att han är en liten religiös galning. Inget ont om religiösa galningar, men de har inte fötterna på jorden.

Vissa påstår att bytet från Medströms till Hjemmet gjorde att valda delar av dåvarande redaktion slutade. Läser man övergripande de nummer från #105 November 2004 (sista numret som Medströms) fram till #108 Februari 2005 (sista numret med Wiborg, Rydling och Skog) kan man möjligen ana en liten spändare stämning. Kanske. Det som märks är en utökad redaktion och konspirations-teoretikerna kan då peka på att de som lämnade Super Play fick en mindre betydande roll och mindre utflytande.

Jag vet inte. Jag bryr mig heller inte. Och jag vill absolut inte veta.

Det som är ett faktum är att Super Play har utvecklats. Inte för att tidningen någonsin har stagnerat och varit tråkig. Den har aldrig hunnit bli det. Mycket tack vare oräddslan för förändring.

Men så vilken plats har Level i Sveriges tidnings-djungel? Där de verkar hålla sig till hög kvalitet bland ett litet antal skribenter har Super Play många bidragande krafter till ett och samma nummer. Effekten torde då bli ett spretande resultat, men i ett klimat där det är omöjligt att ha koll på allt bidrar de istället till helheten. För att inte tala om tycke. Fler människor ger upphov till fler åsikter. Ett spel blir sällan dissekerat av endast en och de flesta recensioner levereras med ett utlåtande från någon annan huvudförfattaren.

Så det hålrum som Level ville fylla med sin start? Det som de tyckte att Super Play inte klarade? Det har Super Play själva fyllt igen. Självklart har de förlorat läsare som troget följde med sina favorit-skribenter till en ny tidsskrift, men de har med sin förändring och ständiga momentum framåt dragit till sig nya läsare. Självklart behöver de Level att konkurrera med. Minst lika självklart kommer de förbli sveriges främsta.

Aglet's notering: Det var meningen att jag skulle skriva om Level och varför den finns överhuvudtaget. Resultatet blev en lång text som inte beskriver något särskilt, trots en jävla massa efterforskning. Ta det för vad ni vill. Jag har själv ingen aning om vad det ska föreställa. Faktum är att jag skulle bli glad om någon kan berätta det för mig.

#blogg

Det inkluderar sid 32 (m.fl.) i senaste numret.

Men det var kanske det jag menade. Ett annat sätt att se på gamla saker med nya uttryck. Tack för förtydligandet.