Fartdårar

Så har Kotaku varit framme och dämpat försökt att dämpa min entusiasm. För en tid sedan hittade jag ett av de bättre kart-spelen i mannaminne. Jag fick tyvärr lämna tillbaka det när jag upptäckte att flerspelarläget inte fungerade på varken Playstation 3 eller 2. Det var synd eftersom jag har velat köra ett liknande spel igen. Calling All Cars ligger och lurar i bakhuvudet, liksom Pixeljunk Racers, men jag har inte bemödat mig med en inhandling än.

Så när ModNation Racers demonstrerades på Sonys presskonferens såg jag en ljusnande framtid. En framtid med överdrivna vapen, fysik som passar i spel och inte en tentamen-sal, skräddarsydda fordon och en ban-redigerare som verkar vilja ta upp kampen med LittleBigPlanet ordentligt.

Nu börjar rapporterna strömma in, folk har provspelat och fått saker och ting visade för sig. Till skillnad från LittleBigPlanet som är väldigt frigjort men svårhanterat, är ModNation Racers' banor lite mer begränsade men genast 14 hekto mer lättkonstruerade. Att strö saker omkring sig för att snabbt bygga upp bakgrunder och hinder är vad medelSvensson vill ha i en ban-editor. Efter det kan varje objekt som sprutas ut justeras individuellt och skapa sysselsättning åt de med större visioner eller tidsbrist.

Kotaku gör dagen till ära inget fel per SAOL-definition, men de står och trampar på gränsen. Mike Fahey beskriver processen från blank kanvas till komplett motorupplevelse som smärtfri, snabb och rolig. Kanske lite roligare än att faktiskt använda den, med motiveringen

I fear that the balance between the joy of creation and the enjoyment to be found in the actual racing might be off by a large margin. The racing itself, as I said, seemed rather bland, and the frame rate was rather disappointing.

Det är inte så mycket en åsikt som en självklarhet han beskriver. Att skapa är långt mer tillfredställande än att använda det färdigställda. Dave Grohl har skrivit skön musik i flera år. Han har många fullträffar på sin meritlista. Trots det skriver han nytt och försöker gång på gång överträffa sig själv. Han framträder visserligen med sitt gamla material, men slutar inte att skapa. Jag byggde en ramp som tog knappt två veckor att färdigställa. Jag lärde mig massor under skapandet, exemelvis hur man sågar med cirkelsåg, att vissa träslag inte är menade att byggas ramp av eller hur man bäst fäster saker i varandra permanent. Nu när den är klar kan man åka från ena änden till den andra och sedan tillbaka igen.

Skapandet är alltid oproportionellt till produkten (möjligt undantag: IKEA). LittleBigPlanet är inte världens bästa plattformsspel. Det står sig slätt i jämförelse med Mario eller Ratchet & Clank när det handlar om kontroll. Folk skaffar det av andra anledningar. De kan skapa egna äventyr som sedan går att dela med sig av. När det handlar om tre saker (Spela, Skapa, Dela) istället för bara en, blir alltid en del sämst. Inte nödvändigtvis dålig, bara sämre än de andra två.

Att sedan "dålig racing" är ett lika starkt argument för som mot ett spel är en annan sak Kotaku-skribenten inte har tänkt på. En dålig racer är inte automatiskt tråkig. Tvärtom kan överdriven fysik och något sladdrig styrning bidra till upplevelsen på ett högst positivt sätt. Allt tack vare den gyllene spelregeln "Delad glädje är dubbel glädje".

Det många har förstått och som måste tas med i beräkningarna när man bemöter och bedömmer ett spel av denna kaliber är att sällskapet har en avgörande roll för helhetsintrycket. Att Micro Machines var ett medelmåttigt spel hindrade inte mig från att sitta uppe till sex på morgnarna med sällskap och garva mig fördärvad åt lönnsirapen någon hade spillt på en bana.

Därför kan inget sänka mitt hopp om den kompletta kart-simulatorn.

#blogg