Lämna inte spåret.

Jag köpte det. The Path är i min ägo. På Steam, men billigare än i Steam's affär. Ska de bara ha. Lura folk på pengar.

Jag har klarat hälften nu. Tror jag. Det är nämligen svårt för mig att greppa vad som är upp och ner på det hela. Det finns ingen logisk ordning på det jag hittills sett och inte ens kontrollerna är konventionella. Men de små bitar av "spel" som man känner igen räcker för att jag ska vilja fortsätta.

Det är, som så mycket annat, en vacker flickas fel att jag spelar det. Eller spelar och spelar. Det är en väldans massa betraktelse från min sida och interaktion med objekt görs genom att släppa alla knappar. Bara en sån sak. Det skapar ett lugn som jag efter mina Flower-eskapader borde tycka om. Men på lugnet har de lagt ett stycke obekvämhet. Jag har aldrig upplevt kalla kårar tidigare vad jag vet, men i det här spelet fick jag gåshud så jag antar att det här var kallkårspremiären.

Musiken smeker sig samman med bilderna och skapar en känsla av industri-oväsen som jag eftersökte en gång. Det är Nine Inch Nails-varning på mycket av "musiken" och ambience-ljuden skulle kunna vara signerade Mike Patton. För att inte tala om de olika vargarna. Jag vet att jag önskade mig det här, men det blev nog för mycket av det goda om sanningen ska fram. Om Tale of Tales syfte var att göra mig obekväm så ska de ha medalj.

Jag har som sagt klarat vad jag uppfattar vara hälften. Av sex valbara karaktärer har jag vandrat igenom skogen med tre. Men efter första genomvandringen gjordes det klart att runt den konstnärliga ytan finner man en ram av spel. Det finns blommor i skogen. 12^2 stycken påstår en gul text varje gång jag hittar en av dem, men jag litar inte på den gula texten. Alls. Den känns milt psykiskt labil och dyker upp på skärmen med ont uppsåt.

Jag blir inte uppmanad av att samla något, men påmind att jag kan ganska ofta. Och när man väl nått Mormors Stuga får man, hör och häpna, statistik på hur väl man gått vilse i skogen! Jag förstår inte om det är bra att komma fram till Stugan i slutet av Stigen, men Rödluvorna går inte att spela med igen så jag antar att de stöter på någon med stort D. Beskrivningen "a short horror game" är ljug för samlingsmanikern då man måste, om man vill ha allt, skaffa det på ett försök.

Det finns så mycket med The Path som andas spel. Animationerna hade fått kollektivstryk i en recension om det varit ett "vanligt" spel. Kollisionsdetetkionen också. Men kanske ligger min huds fågelreaktion delvis i det faktum att jag vet hur ett spel ska bete sig. Och det är inte alls såhär. Saker ska interrageras med med knappar och kommandon. Kameran ska inte placera sig som den gör. Det ska inte ligga kundvagnar i skogen! Berättartekniken är även den undermålig för ett vanligt spel. Man ges så mycket utan förklaring.
Man ombeds tänka själv.

Och här någonstans börjar jag älska Tale of Tales. De gör inte ett spel som jag vill ha. De gör ett spel som jag behöver*. Jag behöver inte förstå allt hela tiden. Nu vill jag inte ens förstå allt. Det är mer en bok än ett spel. Jag får fylla i blanka rutor utan att bli rättad hela tiden. Gymnasie/High School-Stugan var fantastisk med de måtten mätt. Jag är rädd. Men kanske inte på det uppenbara sätt som vi lärt oss av Japanerna. Rädslan ligger i det okända. Ett okänt som förblir okänt och som inte försöker pressa ned förutbestämda slutsatser i halsen på mig.

Tack för det.

* - Dark Knight-referens någon?

#blogg