Gerillakrigföring
Fan vad Mars är tråkigt. Snöblask, 10 grader, alla är gråa i ansiktet och Sverige visar sig från sin sämsta sida. Planeten är också ganska trist.
Med risk för att tillfredställa Ben Croshaw alldeles för mycket (sammanlagt antal länkar till Zero Punctuation den här veckan uppgår till fyra) måste jag ta hans exempel om rymden (*suck* fem): Rymden är den sista outforskade plats som vi i vår lilla livstid kan fantisera om. Det är alltså spännande att se en spelutvecklare ta en så fantasieggande miljö och förvandla den till en Tråkig Plats.
Mars är den röda planeten. Den är uppkallad efter en krigsgud. Den är vårt nästa hem i rymden. Tyvärr envisas Voliton med att suga på nästagenerations-karamellen i sitt avbildande. Jag tycker alla borde tröttnat på sagda karamell vid det här laget. Det är brunt, grått, dammigt och på sin höjd kopparfärgat. Men aldrig är det rött. Jag vet, för min TV kan visa rött om det ska vara så. Om poletten inte trillat ned än så kan jag meddela att jag fick mitt Red Faction: Guerrilla idag på posten.
Efter den första frustrationen signerad Playstation 3, den obligatoriska installationen, hade svalnat av kunde jag bege mig ut på stordåd på Mars yta. För där färgskalan brister plockar spelglädjen upp och reparerar med råge. Jag spelade demot ett antal gånger, men att förstöra nya sorters byggnader är långt roligare än att investera tid i samma byggnad och uppdrag många gånger om. Efter den obligatoriska lektionen i rivningsteknik och spelekonomi (riv skit: få betalt) kastas man i i handlingen!
Stryk det sista utropstecknet förresten. Handligen är, som jag redan anade, plattare än Nicole Kidmans panna. Ungefär lika intressant också.
Det som räddar Red Faction: Guerrilla är det faktum att förströelseförstörelsen* tjänar ett syfte. Om man bryter ned allt till lösa moment kan hela spelet ses som ett teknikdemo. Det liknar de videor som släpptes vid födseln av Havok/PhysX. Intresset för att välta fler byggnader är, förutom "kan man så ska man"-argumentet, att de flesta byggnaders fall har en direkt inverkan på spelets fortgång. I Grand Theft Auto (välj siffra) spelar det ingen roll hur många poliser man skjuter eller bilar man spränger. Världen fortsätter som vanligt ändå. På Mars bidrar varje raserad byggnad med ett bakslag för motståndaren och en delseger för ditt lag. Fler raserade byggnader resulterar i fler folk som jagar dig, men samtidigt fler folk som kommer till din undsättning.
Inte för att man kan lita på sina handlingsförlamade, långsamtänkande och sköra allierade, men tanken är god.
I slutändan blir det nästan bra. För trots mina 6 timmar framför TVn nu är det ett fysikspel jag förnöjer mig med. Det är inte min favoritkategori spel, snarare tvärtom, och ibland får man överkomiska resultat av sitt utforskande. Några favoriter bör nämnas.
Torn med fyra pelare borde i den verkliga världen välta så fort en stöttepelare försvinner. De är byggda för att bäras upp av fyra ben och om ett försvinner rasar byggnaden snarast. På Mars kan man ta bort inte bara en fjärdedel av grundstommen utan bekymmer. Ibland tycker husen att hälften av grunden är nog för att stå på. I vissa fall är det inte heller ovanligt att husen kan vila på endast en av fyra pelare. Gärna när man har tidspress på sig.
Spelarens robusta kropp. Jag har glömt vad han heter, Jason eller Yason kanske? I vilket fall har han en kroppsbyggnad som Magnus Samuelsson borde vara avundsjuk på. Man kan inte bara med hammaren bryta sig ur vilken byggnad som helst, även gevärskolvar går fint att spräcka tegelväggar med. Och en gång kastade jag mig ur en bil så hårt att jag föll in i en helikopterplatta och rev delar av den med den massiva Chason (?). Den gången jag fick ett halvt hus i huvudet och Stason (?) såg ut som kyparen i Men In Black? Livsmätaren naggades i kanten, han rykte till lite lustigt och stod sedan på benen igen. Bason (?) - Man av stål.
Iskarna har tillgång till mer avancerad teknik än vad spelaren själv får. Att se de teleportera runt sig på radarn är självklart en nödlösning på ett problem som en fysikbaserad värld för med sig. Lösningen i fråga kom nog ganska sent i utvecklingen, när Ansökan Om Hammartillstånd För Iskar återficks negativt. Utan hammare kan de nämligen inte ta sig ur all bråte som hävs över deras huvuden och de får således hoppa runt lite utanför träffboxarna. Men att på öppna ytor se dem fuska sig framåt (när man exempelvis sprintar) lämnar lite att önska av spelvärldslogiken.
* -Nöjd.
- Ät mig levande.
