Alla ska spela (på gott och ont)
Enligt [n=32504 den här] nyheten är genomsnittsgamern 23 till 35 år gammal och föredrar att spela ensam. Själv fyller jag 30 i år och håller mig mest till single player-spel. Som den oerhört genomsnittlige spelaren jag därmed är finner jag det både intressant och glädjande att dator- och TV-spelandet till synes är på väg att fullt ut ta steget från barnlek till allmänt accepterad fritidssyssla som även gemene man ogenerat kan engagera sig i.
En av anledningarna till denna ökade acceptans kan vara att vi "gamlingar" som utgör genomsnittet tillhör en av de första generationer som sedan barnsben växt upp med spel. Vi har också valt att hålla kvar vid denna sysselsättning även i vuxen ålder. Varför vi gjort det kan man tvista om men en teori jag har är att teknologin och därigenom spelen har utvecklats i takt med att vi åldrats och på så sätt har vårt intresse för spelandet hållts vid liv.
Allt är dock inte guld och gröna skogar. En effekt av denna pågående trend är att spelen som faller under kategorin Casual Gaming blir allt fler; något som retar upp många. Det talas om en förenkling (eller i hårdare ordalag, fördumning) med syfte att göra spelen tillgängliga för den stora massan som inte vill lägga för mycket tid på att sätta sig in i bakgrundshistoria och spelmekanik. Jag är böjd att hålla med denna kritik. I alla fall till viss del.
Att anpassa spel till majoriteten är inte negativt i sig. Däremot tycker jag det är beklagligt att spel som tidigare riktat sig till mer nischade grupper har råkat ut för samma behandling. Ett exempel på detta som ligger mig själv nära är Rainbow Six-serien vars övergång från tankekrävande taktik till betydligt mer lättsmält action gjort mig besviken. Tyvärr är det nog priset vi får betala för det attitydsskifte som nu sker gentemot spelvärlden.