Historien upprepar sig
Jag satt på golvet i vardagsrummet tidigare idag och fipplade med min nyinköpta PS3:a när en känsla av déjà vu plötsligt slog mig. Ni vet, den där känslan av att man varit med om en händelse tidigare. Det sägs att det kan bero på en förändring i matrisen men i mitt fall handlade det snarare om ett gammalt minne som bubblat upp till ytan. Ett minne som starkt påminde mig om dagens aktivitet.
Det var 20 eller så år sedan och likt idag satt jag på golvet, denna gång i mitt rum i familjens gamla lägenhet. Framför mig stod, precis som nu, en svart kartong vars innehåll var värt mer än guld och diamanter för en pojke i tioårsåldern. Med händer darrande av spänning och barnslig glädje öppnade jag försiktigt locket på papplådan och fick ur dess inre fram den mest fantastiska konstruktion av plast, metall och elektronik. En grå låda prydd med texten "Nintendo Entertainment System" i röda bokstäver på framsidan. Efter nära nog ett år av sparande och gnetande var denna källa till underhållning äntligen tillgänglig för mig.
Det dröjde inte många minuter innan mitt alldeles eget NES var inkopplat till 14" TV:n i rummet och jag satt med kontrollen i handen, fullt upptagen med att guida Mario genom värld 1:1 i det klassiska Super Mario Bros. Lyckan var fullständig och jag räknar detta ögonblick som ett av de bästa i mitt liv. Grafiken må ha varit pixlig, ljudet blippbloppade och spelmekaniken simpel men för mig var det himmelriket.
Snabbspola två decennier framåt i tiden. Jag är inte längre den lille pojk jag var. Jag har blivit några centimeter längre, några kilo tyngre (okej, många kilo) men framför allt flera erfarenheter rikare. Det hindrar mig dock inte från att återuppleva barndomens lyckorus när mina fingrar greppar kring Sonys senaste skapelse och jag sliter upp den ur lådan för att sedan ansluta den till TV:n som nu växt till en 32" widescreen-tingest. Det blir kanske inte riktigt som den där första gången för länge sedan men det är bra nära och det räcker för mig.
