Dunder och brak, blixtar och fart.

På väg hem från stan idag kunde man se ganska mörka moln på himlen. Här i Sverige betyder de oftast inte mer än lite ösregn, men när jag såg molnen kom jag att tänka på familjens semester förra året. Då hyrde vi ett ganska stort hus (vi var två familjer som åkte ner) under tre veckor i Orlando, Florida (USA). Där hade den himmel jag såg här idag betytt åska med dunder och brak. Något man nästan längtade efter där nere, det var dagens höjdpunkt och man visste att den skulle komma varje dag. För det gjorde den.
Det är något speciellt med amerikanska åskväder, det mullrar så att marken skakar och billarmen går igång. Blixtarna blinkar mest hela tiden med högst minutens mellanrum och man ser verkligen själva blixten och hur den zick-zackar sig över himlen och ibland ner på marken. Det var inte det där vanliga blinket av ljussken som man oftast ser här hemma. Det var som på film, fast på riktigt.
Jag minns en gång när vi var på väg till Florida Mall i Orlando. Vi väntade vid ett rödljus och precis under de sekundrarna då det var rött åt alla håll slog blixten ner mitt i korsningen, bara ett tjugotal meter ifrån vår minibuss. Majoriteten av reaktionerna i vår minibuss var "häftigt! Såg du?!", men det fanns en som reagerade med ett chockartat 1-sekundsskrik och det var min mamma. Hon var den enda utav oss åtta som inte blev åskimmun. För man blev van ganska snabbt där nere, det var ju en daglig rutin. Man behövde aldrig dra ur kontakter, man kunde fortsätta laga mat och se på teve. Det var liksom ingenting.
Okej, när åskan gick var det väl ingen som direkt tittade på teve. Alla gick ut för att imponeras och tycka det var häftigt. Men teven stod på.
En kväll när minnet inte svek mig, kom jag ihåg att ta fram kameran och filma lite blixtar. Något som jag verkligen inte ångrar.

Nu är det kanske dags att erkänna det jag kan tyckas ha förnekat i detta inlägg: Att jag är åskrädd - egentligen. (Något som säkerligen framkommit i tidigare inlägg.)
I Florida var alla, inklusive tjejerna, i sällskapet lite macho och som sagt inte ens i närheten av rädda för åskan, ja förutom min mor då.
Väl på svensk mark igen var jag åter en rädd liten stackare som fylls av panik så fort det börjar mörkna på himlen en aning.

Det är lite underligt det där.

#blogg