Det ganska långa inlägget om att livet är ganska bra när man tänker efter och om man inte tänker efter så är det också helt ok

Detta skrevs i förrgår och fanns skrivet i förrgår. Så tänk att det var i förrgår det hände. Typ.

VARNING: Följande stycke är ganska poänglöst och bör formligen ses som en inledning till inledningen.

Ibland händer det säger man. Eller plötsligt så händer det. Eller så händer någonting jämt och ändå oberoende vad man nu skulle kunna tänkas ha för preferenser. Egentligen så har föregående meningar ingenting att göra med själva inlägget i sig men på något sätt vill jag förbereda såväl dig som mig på en resa kring tankar om vad det egentligen innebär att leva eller åtminstone försöka överleva i en värld kantad av mer eller mindre obefogade handlingar och tankar. Visst. Allting är en tolkningsfråga, och således bjuds här på en invit in i mitt egna huvud. Min plattform hade mina socionomhandledare sagt. Men vem vet, det blir vad man gör det till. Inte sant?

Den riktiga inledningen (kanske).

Idag när jag vaknade var jag på väldigt gott humör. Det kändes som om vartenda fiber i kudden var till för att få mig att känna mig uppskattad. Så jag kramade om kudden en gång extra. Lite payback. Drack lite vatten, tog lite vitaminer, gjorde iordning allt vad katt heter och drog iväg till plugget.

Helvete vad det snöar, flög det ur mig lite spontant samtidigt som jag växlade låtar på min vackra iPhone (Yes, jag stavar det KORREKT) innan jag satte mig på bussen (Fast det kanske inte snöade då men det känns så nu som om det snöade då). Min fasad av tillit och glädje rämnade lite. Kyligt. Brr-kallt. Föreläsningar drog igång som växelvis byttes ut mot en kort stund av wikipedia, av någon outgrundlig anledning. Wikipedia är för er som inte vet lite som om man hade en lärare som kunde allting och om han inte kunde det skulle han lyssna på vad du sade, eller vad någon annan sade, och då förhoppningsvis någon med rätt kunskap (Jag vet att det låter för otroligt för att vara sant men jag tror att det stämmer).

Men summan av kardemumman är att det var trevliga föreläsningar. Om än att mitt perfekta humör drabbats av en stroke (lite av ett paradigmskifte i humör, sådär oförhappandes). Men så stod jag där på perrongen. Efter studietid, i Hjällbo av alla ställen. Tittade upp mot skyn, med min musikmysmaskin i högsta hugg. Lyssnade på den här låten, Good Life av OneRepublic.

Det var ett sånt där moment.

Alternativt ett moment.

Läs det som om det vore engelska som var språket det var skrivet på. Jag menar, låter det inte taffligt med moment med svenskt uttal? Ett jävla skämt. Det är vad det är. Fan också.

Mellansekvens 1: SAGAN OM HAMPUS TRÄNING TYP (Det kommer några mellansekvenser i det här inlägget med kuriosa om Hampus som stämmer mer eller mindre beroende på hur jag formulerat mig).

Så här var Hampus. Han var rätt stor och klumpig i många år. Ett snällt kylskåp (med hjul). En hygglig prick (definitionsfråga huh?), som hade svårt att börja träna. Men sen någon gång i gymnasiet så kände han. Vafan, det här funkar ju inte och började fundera kring någon lösning på sitt dilemma. Så han började sakteliga börja springa ute. Konstigt nog började han njuta av det. Huh, hemska tanke. Men det gick inte riktigt så snabbt att komma i form som han ville. Men så kom lumpen, strax efter gymnasiet och Hampus tänkte: "Åh shit, this is it, this time I know it's the real thing" och runt halvvägs in i lumpen trappade han upp sin träning. Milen blev easy peasy och tyngden av vikterna på gymmet ökade något ofantligt. Jistanes, sa han till sig självt och började flina.

Sen slutade han lumpen. Våren kom. Solen kvittrade och fåglarna lös (eller tvärtom? ) Han sprang som en tok den där våren. Sprang långt, och länge, och gymmade i varje fall två gånger i veckan. Men han hade fortfarande massa trivselkilon som förvisso är bra att ha när det är kallt, men oerhört tråkiga att ha. Arg var han. Arg, ARG!

Sen var det höst. Och han segade ihop. Gick upp några kilo och när julen kom, då kände han. "Hell, fuck this shit." och slutade med kolhydrater. Från att ha vägt en bit över 90 igen, typ en bra bit. Jävla julskinka, huh? Så gick han ner till 83 på en månad. Det jobbigaste när han väl började träna när han bestämt sig för att han nått sin målvikt var att han var svagare än på länge. Så här är jag idag.

Mer slimmad än i princip någonsin, men rätt mycket svagare än för ett år sedan. Så NU kör jag bara basträningar för att bygga upp grundstyrkan för att sedan verkligen bygga BIFF om säg två månader. BIFF OXFILE GÖTT KÖTT!

Back to the main story now, huh?

Du har väl vart med om det också? Och du och du och du också med. När man känner att sinnena liksom kittlar ens... sinnen? När man är så uppfylld av vad som är att det som en gång var känns som ett dåligt skämt berättat på en alldeles för långdragen efterfest. När framtiden känns lika poänglös som att vinna på lotto varefter man knycklar ihop vartenda sedel förutom de man behöver för att hyra en helikopter som man flyger upp i för att sedan kasta vartenda liten boll på kungen.

När man brinner eller exploderar eller finner ingen luft eller faller framlänges även om man står stilla eller ligger på rygg. Sådär makabert oförklarligt.

Så kändes det när jag stod där i Hjällbo. Och väntade på bussen. Och tittade upp mot skyn och lyssnade på Good Life.

Kan du förklara känslan av hur du känner att pusselbitarna, om än för ett ögonblick, liksom faller på plats av sig självt. Utan att knepa och knåpa och förmodligen sucka femton gånger varefter du lägger tillbaka pusselhelvetet i lådan det kom med?

Det kom som ett blixtnedslag och sedan liksom fortsatte det med en väldans massa elektricitet i nästan absurda mängder. Egentligen ganska obefogat. Jag menar, jag stod och väntade utan mössa i hård vind med mängder av snö som föll mot mig. Men samtidigt så var det så glasklart. Så äkta.

Liksom på allvar utan att behöva ta sig självt på allvar. Som drömmar utan att man behöver sova och sedan att man förstår sig på dem utan att analysera dem.

Dags att ta mig själv ner på jorden va?

Nåväl, jag fick en sån där hederlig insikt i att oberoende om vad som händer. Hur mycket det skulle snöa just då. Hur blöta mina löparskor skulle bli, eller hur stor risken för förkylning skulle kunna vara, så spelar det inte så stor roll. Jag har ett hemma. Ett tak över huvudet. Goda vänner, en familj att älska och älskas av, världens bästa katt, en hel del dörrar öppna i livet och jag stod utanför en busskur i Hjällbo när det snöade.

Jag ställde mig helt stilla och bara lyssnade på musik därefter. Tittade upp mot himmelen och funderade kring vad livet är härligt att leva. För det är bra att leva. Det känns bra även om bittra tider väntar bakom närmsta hörn. Lite som en rabiat Nalle Puh som fått intrycket att det är du som är jäveln som snott hans håning.

AVSLUTNING eller avrundning beroende på hur man ser på det och nej det blir inga fler mellansekvenser jag bara jävlades lite.

Sluta gnälla och gnata och tråka och bråka och kivas och traggla och och och! Det är så poänglöst. Njut av vintern. Smaka på snön. Vem vet när vi får en vinter som den här igen? Vad gör det om du får en liten förkylning eller fryser lite en liten stund? Vem bryr du dig om allra mest? Ta hand om denne. Njut av varandra. Njut av livet. Sug i dig av livet. Absorbera vartenda uns energi du kan. Ta tillvara på dagen. Lev dagen. Skapa dagen.

För helvete.

Bestäm dig för att ditt liv är ett liv värt att leva. Det är bara en person som kan göra det och den personen är du.

För ditt liv är värt att leva.

Och mitt också. Vilket känns jävligt gött.

#blogg