Måns
Träffade Måns första gången av ren slump. Måns hade just blivit itvingad lugnande och hans huvud hängde tungt och pratet var långsamt, sluddrigt. Måns var 23 år, hade två pojkar, en på ett och ett halvt, den andra på tre år, som han levde med tillsammans med hans sambo. Måns hade sen ett år tillbaka jobbat i Norge som chaufför på vardagarna och sedan åkt tillbaka till Sverige under helgerna.
Vi kan säga att det hela började gå snett när han förlorade jobbet.
Helt plötsligt var han hemma hela dagarna och såg vad hans sambo sysslade med. Hon säger att hon bara ska träffa några vänner, men hon sminkar sig för mycket, har för fina kläder på sig, för att Måns ska känna att det verkar logiskt. Han följer efter henne en eftermiddag och ser att han träffar en annan kille. Så Måns går fram till dem och ber killen att sätta sig i bilen med honom. Måns ville aldrig riktigt säga exakt vad han gjorde mot killen den eftermiddagen, mer än det slutade med att polisen hämtade honom.
Trots allt så fortsatte Måns att leva med sin sambo, tills han en dag såg att hon upprepade beteendet. Måns kollar telefonräkningarna, hittar ett nummer som hon ringer lite väl ofta, tar reda på vilket hus det hör till, tar bilen dit men när han sitter utanför slår det honom. Det här är inte normalt.
Måns skriver in sig på en öppen psykiatrisk avledning samma dag, där sjuksystrarna ger honom lugnande varje morgon och kväll för att han inte ska bli våldsam, för att han inte ska kunna tänka, för att han inte ska kunna känna.
Till mig säger han att han bara ville ha en hel familj. Han älskar henne och han vet att hon inte älskar honom men han vill att familjen ska vara komplett. Han är rädd för att hans barn ska växa upp utan honom, att hans söner inte ska tycka om honom, att deras mor ska hitta en ny far till dem, att han ska bli bortglömd. Att han ska bli hatad, precis som han hatar sin far.
Det finns ingen moralkaka här, inget budskap utöver en beskrivelse av de många konstiga saker människor gör för att vinna kärlek.
Psykiatrins lösning på Måns var att fortsätta ge honom lugnande tills han fick prata med en läkare tre dagar efter det att han skrev in sig. Sista gången jag ser honom hänger han fortfarande med huvudet och säger att han vill komma ut för hans problem är där ute, inte här inne. Men han hade fel, hans problem var inne i huvudet.
