Brum, brum i goda musikers sällskap
Mellan mina åtaganden i skolan och mina åtaganden på Nukem, har PCG-bloggen blivit ganska lidande. Det ska det förhoppningsvis bli bot på framöver.
När jag spelar GTA: Vice City, så gör jag det för soundtracket. Jag har redan spelat igenom det en gång, och är inte särskilt intresserad av att göra det igen. Sedan jag spelade igenom det har jag nämligen spelat såväl San Andreas och del fyra i GTA-serien, och jag har precis dragit igenom Rockstars nya lir Red Dead Redemption inför en Nukem-recension. Spelmässigt så ligger Vice City alltså för långt efter för att locka särskilt mycket. Men det har ett suveränt soundtrack.
Jag startade spelet, tittade på öppningsfilmen, stal en bil, och började rulla runt i staden med radion påslagen. Det var nostalgi. Jag åkte runt i staden, krockade med bilar, fick min bil att börja brinna, övergav den och såg den explodera, och stal en ny; lyssnade på radio, och blev nostalgisk. Upprepade proceduren, med små variationer, gång på gång.
Det underliga med Rockstars spel, och någonting som de kanske ska ha beröm för, är att det är otroligt svårt att hålla sig till en i förväg bestämd plan när man spelar. Oavsett hur bestämd jag var när jag sade att jag bara skulle köra runt och lyssna på radio i spelet, så infann det sig ändå en oemotståndlig vilja att hoppa ut ur bilen så fort en liten vapenikon dyker upp på gatan. Trots att jag bara ville åka runt lite i staden på egen hand i den goda musikens sällskap kunde jag inte motstå frestelsen att börja drive-bya gängmedlemmar med min nyfunna maskinpistol.
Det tog givetvis inte lång tid innan polisen fann mig, och därefter var det bara fullt kaos som gällde. Som så ofta sker i GTA-spel utbröt en intensiv biljakt. Vad som följer är en blixtsnabb kortege genom staden, med mig jagande efter olyckliga gängmedlemmar som patrullerade gatorna efter lika olyckliga stackare att beskydda mot betalning, och polisen jagande efter mig med tjutande sirener och utan någon som helst målsättning att ta mig vid liv. En orkan av skottlossning, skrikande sirener och högljudda dödsrosslingar svepte genom Vice City. Tumultet kompletterades en stund på ett underbart sätt av spelets fantastiska soundtrack. Sedan dog jag.
Även denna procedur upprepades, med små variationer, gång på gång.
Det är svårt att bara åka runt och lyssna på musik i GTA, eftersom spelet är uppbyggt på ett sätt som uppmuntrar en att begå olika former av rackartyg. Kanske är det även detta som gör det så svårt att ta emot spelens allvarligare sidor med öppna armar; oavsett hur mycket man vill, börjar man alltid jagas av polis (eller FBI, eller militären) efter några minuters försök.
Det ska bli intressant att se hur Rockstar väger dessa två saker mot varandra i framtiden. Red Dead Redemption var på några sätt ett steg i rätt riktning, och på lika många sätt en upprepning av spelens uråldriga problematik. Jag undrar vilken riktning GTA V tar.