Ursäkter, undanflykter och upprepningar

Medlem
Ursäkter, undanflykter och upprepningar

Mitt första Blogginlägg på månader! Jag tappade lusten där ett tag och jag har ju ingen hållhake på mig att skriva, så varför skriva? Men nu kommer jag tillbaka igen, med en slags spelreflektion, jag gjorde ju en om Tropico 3 precis när jag startade bloggen. Precis som den gången tänker jag inte ge någon helhetsbild av vad och hur spelet är utan fokusera på det jag tyckte var viktigt och det jag tänkte på när jag spelade. Jag sammanfattar det hela med att jag gillade det skarpt, med några men, som kommer avhandlas här nedanför.

Spelet i fråga är Portal, som ni vet släpptes gratis på steam för ett tid. Det kanske fortfarande finns att få tag på, om ni vill, vilket jag uppmuntrar er att göra. Detta inlägg kan innehålla spoilers även om jag tänkte vara lite småkryptisk och inte gå in på allt för många detaljer. Men du kanske är smart, vad vet jag, och kan med lätthet pussla ihop helhetsbilden ändå.

Den någon slitna och inte allt för nyskapande historien till Portal är ovanligt välberättad för ett spel, jag uppskattade verkligen hur den drevs framåt, hur allt skedde gradvis på något sätt. Antydningar om vad som skulle ske som inte blev helt uppenbara förrens senare. Även om jag tvivlade någon gång i mitten var min gissning precis i början av spelet om hur det hela skulle gå inte så tokig.

När jag satte igång spelet första gången och började på vad jag trodde var en tutorial, komplett med en ovanligt irriterande röst som ledsagade en. Så snart jag insåg att den skulle följa med genom hela spelet hade jag börjat tolerera den. Jag gillade den lite underliga humorn. När eftertexterna, och i synnerhet då, började rulla älskade jag den, av hela mitt hjärta. Det var som HALs charmiga syster. Och det är spelets styrka när det kommer till det som inte rör själva spelandet. Det är inte historien, det är karaktären.

Spelet har prisats för att vara unikt, och det är det. Det är vid första anblicken ett av de där spelen jag brukar ha lite dubbla känslor för, ni vet man hoppar från avsatts till avsatts och letar i en halvtimme för rätt knapp. Men det är ändå aldrig svårare än att man klarar av det. Det var några ställen som krävde lite eftertanke, men aldrig att man höll på att bli galen. Och det var oerhört tillfredställande att se till exempel saker åka upp och ner mot golvet och man måste tima precis för att ta sig vidare och man klarar det en gång på fem kanske, man tar ansatts men inser att man med hjälp av portaler bara kan hoppa förbi dem.

Spelet är som sagt unikt, och i sin liga är det verkligen något utöver det vanliga, MEN, jag har spelat otaliga flashspel som har minst lika annorlunda förutsättningar, må vara att de är simplare på alla sätt och vis.

Innan det långa avbrottet i bloggandet skrev jag ett inlägg där jag behandlade spel som kulturform, min slutsats efter en massa svammel blev att linjära historiedrivna spel med filmiska aspirationer, även välgjorda, inte utnyttjar spelmediet till fullo. Det här är ett linjärt historiedrivet, välgjort spel med, förmodar jag, filmiska aspirationer. Jag nämnde att berättandet var bra, och det var det. Så pass nyanserade övergångar i berättandet är något man sällan ser, även i filmer, med några bra överaskningsmoment också. Men spelet följer ändå en urgammal berättarmodell och motivationen att spela igen när man är klar med det (jag blev det samma kväll jag laddade ner spelet, det var inte många timmars speltid) är inte så stor, challengesläget som är samma banor med lite utmaningar eller ändringar är inte tillräckligt. Jag är glad att jag spelat spelet, men även glad att jag inte betalade för det, då hade jag nog kännt mig lurad.

#blogg

1
Skriv svar