Det lågmälda brandtalet
Jag kan ärligen säga att jag är öppen mot andra kulturer och idéer. Jag är inte den som ser ner på andra för att de inte är som jag. Leva och låta leva är min filosofi för sådant.
Men nu, efter att ha bevistat min kusins studentkalas, jag stack innan kaffet, kom precis tillbaka hem, vill jag revidera min öppna inställning till världens alla kulturer. Under den utmärkta smörgåstårtan min mor gjort kunde jag inte bara känna annat än förakt för dem runt bordet. Det är väl egentligen ingen nyhet för mig, hela den delen av släkten är sådan. Men detta var min tvivelaktige kusins klasskompisar, och de är precis lika illa.
Jag vet inte varför det slog på det sättet den här gången, jag har sett dem förr, eller den typen. Nämnda kusiner, slödder som härjar runt på gatorna i sina slitna 740bilar. Hjärndöd eurodisko eller rockabilly. Men när jag satt där, tyst med stenansikte och hörde fyllehistoria efter fyllehistoria, nog för att jag brukar gilla den typen av berättelser och visst har jag mer än en egen sådan, kunde jag bara tänka att de nog förtjänat få stryk, att snuten verkligen gjorde rätt som tog dem, att de är en skock idioter. Kanske var det för den där kärringen som satt vid bordet också, någon av de övrigas mor eller nåt åt det hållet och lyssnade och vrålskrattade på ett högst vidrigt sätt. De ger smaklösheten, den dåliga smaklösheten ett ansikte, hafsigt upptejpat på 740ns bakruta stod texten Ligga? och ett telefonnummer. Nog för att jag ser vulgär som ett rätt så positivt ord, men det där var bara så...vettefan.
Jag har varit i det där träsket själv, eller med ena benet åtminstonde. Såhär i efterhand rätt så pinsamma minnen om hur jag som femtonåring stod upp genom takluckan på en kompis "Epa-traktor" (alltså en helt vanlig...just det...740 omregistrerad till epatraktor) åkandes genom en snårig skogsväg i minst 70 och vråla. Men det var länge sen och jag har vuxit ifrån det där.
Jag ser ingenting gott med den subkulturen. Eller subsubkulturen kan man väl snarare säga. Rockabilly och amerikanska vrålåk med frisyr och kläder därefter har sin charm, utan tvekan. Det har inte 740raggarslöddret. Pösiga tröjor med något bilmärkestryck, mjukisbyxor eller jeans nere vid knäna, en nästan medveten strävan efter en grå låghet det inte går annat än att förakta. Vulgariteter utan finess, utan poäng, bara vidrigt. Jag hatar dem.